Sunday, September 25, 2016

Från Kulturens Vagga till Vårfrukyrkan

Någon kan förstås undra vad nedanstående bilder föreställer. Jo, de är tagna vid Konvaljevägen vid Roslags Näsby i Täby, på exakt den plats där kollektivet Kulturens Vagga, som jag skrivit om flera gånger tidigare, var beläget.

Nu ligger där en katolsk kyrka med namnet Vårfrukyrkan. Det är den som avbildas nedan.

Det känns lite märkligt, för det var just på den platsen, där det då stod ett hus som mest av allt liknade Villa Villerkulla, som jag 1972-73 hade våldsamma diskussioner, som ledde till att jag slutade vara ateist.

Jag började besöka Kulturens Vagga i april 1972, första gången på kvällen den 14. Det var i november samma år som de dramatiska religionsdiskussionerna startade...

Sedan flyttade jag in i januari 1973. Jag bodde där fram till februari 1974, och det funkade efter ett tag inte riktigt så bra. När jag flyttade därifrån i februari var det efter hårda konflikter, och jag kom inte dit igen förrän våren 1975.

Men sedan besökte jag kollektivet ganska så tätt, för att slutligen flytta in dit igen, en kortare period mellan mitten av maj och slutet av augusti 1979. Den här gången var det mycket trevligare, till stor del pga att jag under större delen av 1979 hade ett förhållande med en av kvinnorna som bodde i kollektivet.

Det var också tillsammans med henne som jag, eller rättare sagt vi, upplevde den kanske mest anmärkningsvärda "spökhistoria" jag någonsin varit med om IRL, men den kanske jag återkommer till någon gång. Det var i alla fall natten mellan midsommarafton och midsommardagen detta år, då vi två var helt ensamma i huset. Det går måhända att finna någon "skeptisk" förklaring till det märkliga som hände då, men jag har i alla fall till dags dato inte kommit på någon.

Efter att jag flyttade ut i slutet av augusti, för att på nytt börja som internatelev på Jakobsbergs folkhögskola, var jag ändå ofta i kollektivet. Efter olika konflikter, och efter att den relation jag nämnde tråkigt nog upphörde, slutade jag att komma dit i början av 1980.

Huset lär sedan ha rivits 1981. Redan medan det stod kvar fanns ett litet katolskt kapell på tomten bredvid, men nu utvidgade de och byggde en större kyrka som också omfattar platsen där Kulturens Vagga en gång stod. Det känns konstigt, och lite vemodigt.

Tyvärr har jag inte kvar någon bild av det gamla huset, så istället läger jag ut två bilder av den nya kyrkan från olika vinklar.


test

test

Friday, July 22, 2016

Ny blogg

Dan här bloggen ska bli ett komplement till bloggen "Kires personliga blogg", som innehåller personliga minnen och tankar om perioden fram till juni 1971.

Den är tänkt att bli något liknande, men handlar om perioden EFTER juni 1971....

Den har nyss startat, så den innehåller ännu inte så mycket.... Liksom den ovan nämnda bloggen kommer den, om möjligt försöka ha ett fokus på ljusglimtar, och (någorlunda) positiva minnen. Oftast, men inte alltid.

Petra

/Från min huvudblogg 5 juli 2016./

Mitt knä torde vara i stort sett helt läkt nu. Jag har börjat gå mer nu.

Igår hade jag ett ärende i närheten av Östermalmstorg.  Då kom jag plötsligt att tänka på en person som jag umgicks mycket med i mitten och slutet av 70-talet.

Hon kallades Petra, även om hennes dopnamn var något helt annat. Hon bodde på Grev Magnigatan under just andra hälften av 70-talet. Jag träffade henne ofta där, speciellt 1976 och 1977.

1984 dog hon tragiskt nog i förtid. Det är nog inte förrän helt nyligen som jag insett hur viktig hon var för mig, och hur stor saknaden egentligen är.

Så plötsligt fick jag för mig att jag skulle gå från Östermalmstorg till Grev Magnigatan. För att ta ett foto av gatan. Sedan jag fick sprickan i knäet har jag mest gått mellan bussar, pendeltåg och t-banor, ganska korta sträckor.

Det här skulle nog bli den längsta enskilda sträckan jag gått sedan den 8 juni. Så jag gick till Grev Magnigatan, tog bilden, och gick tillbaks till t-banan.

Detta för att bilden av Petra dök upp så starkt och så plötsligt.

Frid över hennes minne.

Petra 

Grev Magnigatan igår...

Spökerierna på Kvarnhagsgatan

/Skrevs 20/11 2011./

Idag är det årsdagen sedan jag flyttade in på Kvarnhagsgatan 136 i Hässelby Gård. Söndagen den 20 november 1977.

Jag hade kontraktet från den 15 november men det var först den 20 som jag flyttade in. Det var den första "riktiga" lägenhet jag hade. Innan dess hade jag bland annat bott på hotellhem, i kollektiv och för den delen också på psykiatriska kliniker.

Det kändes spännande att flytta in.

Det blev också spännande, på ett sätt jag nog inte hade förutsett. Det började nämligen snart att "spöka".

Missförstå mig inte, jag tänker inte skriva en artikel inspirerad av Discoverys "Haunted" eller TV4:s "Det okända". Jag trodde inte ens då att det var "riktiga" spöken. Min världsbild var mer freudiansk än ockult, så jag tolkade nog mest vad som hände psykologiskt.

Men egentligen fanns det bara tre möjliga förklaringar till vad som hände under några månader. Antingen hade jag (eller en del av mig) förmågan att göra saker som de andra delarna av mig inte visste om. Eller så spökade det verkligen. Eller så hade en eller flera personer nyckel till min lägenhet och roade sig med att driva mig till vansinne.

Jag tror nog mest på det första alternativet, än idag. Även om det inte riktigt kan förklara allt som hände.

Det som hände var inte direkt otäckt, snarare bisarrt. Men allt som händer i ens egen lägenhet som inte kan förklaras kan ju upplevas som otäckt.

En av de mer bisarra och på sätt och vis fånigaste sakerna hade med snören att göra. Jag hade en massa snören i lägenheten som kom från flyttpaketen. Jag hade inte slängt dom, de låg och skräpade här och var.

Så en dag upptäckte jag att ett snöre var knutet runt ett bordsben. Jag hade inget minne av att ha gjort något så dumt, och varför i allsina dar skulle jag ha gjort det. Jag tog inte bort det, men så en dag var det borta. Men snart upptäckte jag att det hade flyttat på sig - nu var det knutet runt en sax som låg i kokvrån (jag hade inget kök).

En annan sak som till och från hände var att kylen och frysen plötsligt kunde vara avstängda. Det var lite irriterande, för mjölken kunde ju bli sur. Exempelvis.

Om man väl antar att en del av mig själv kunde göra meningslösa saker utan att jag visste om det är ju sådant inte så svårt att förklara. Men mer knepigt var en av dörrarna.

När jag flyttade in var en av innerdörrarna inte påhakad. Jag försökte göra det men orkade inte. Så en dag upptäckte jag att den var påhakad. Hade jag lyft den och hakat på den utan att veta om det? Eller hade bostadsföretaget kommit på att de missat något och utan att meddela mig gått in och fixat saken?

När jag en dag upptäckte att jag hade tre Dagens Nyheter från samma datum hemma gjorde det mig än mer förbryllad. Jag prenumererade på DN, men det kunde inte förklara de två extra exemplaren. Hade jag utan att veta om det gått till en pressbyråkiosk och köpt två Dagens Nyheter - i något sorts trancetillstånd? Mysteriet tätnade.

Det var inte bara inomhus saker hände. Jag hade svårt att sova på nätterna och brukade titta ut genom ett stort fönster. Det vette mot en väg och en natt satt jag och tittade på en man som gick med ryggen vänd mot mig. Plötsligt försvann han bara. Han verkade upplösas i blotta intet. Jag antog att jag hade kommit i någon sorts trancetillstånd och fått "missad tid" och när jag återkom till mitt normala jag hade han redan gått så långt att han inte syntes.

Personer som gick på gatan mitt i natten med ryggen vända åt mig (jag bodde tre trappor upp) inspirerade mig till små experiment. Jag började titta intensivt på dem och i nära hälften av fallen inträffade något som jag förut trodde var någon sorts folksägen. De stannade upp, började vända sig nervöst om och titta åt alla håll. Men eftersom de inte tittade uppåt såg de aldrig mig. Efter någon halv minut eller så gav de upp och gick vidare. Det förklarade jag nog med telepati. Det var väl det enda "övernaturliga" som jag faktiskt ganska så bestämt trodde på.

Längst ner i uppgången bodde en familj som jag brukade kalla för "voodoofamiljen". Anledningen till det var att i deras fönster hängde dockor på ett litet bisarrt sätt. De var fästade i snören som var virade runt deras hals. Det hela ledde nog till de mest oroande funderingar kring vilka som bodde där....

De gjorde dock aldrig något väsen av sig. Det gjorde däremot grannen under. En natt när jag, okunnig om hur lyhört det var, spelade grammofonskivor hörde jag plötsligt våldsamma slag på min dörr. Det visade vara min förtjusande granne som slog på dörren hårt - med en hammare. Han skrek att jag störde honom. Så jag stängde av musiken och trodde det skulle vara bra med det.

Men så blev det inte. Han började fixera sig vid mig och började påstå att jag sysslade med hembränning och att det kluckande ljudet från apparaten störde honom. Han verkade alkoholiserad så jag antog att det där med hembränning var någon sorts önskefantasi.

Det konstiga var nu att det kluckande ljudet av någon sorts vätska inte var någon inbillning från hans sida. Jag (och även till och från gäster hemma hos mig) hörde det också - och från min lägenhet lät det som om det kom från lägenheten ovanför min. Det var bara det att det inte fanns någon våning ovanför. Nej, det fanns inte ens någon vind, jag bodde direkt under taket.

Ja, man kan alltså säga att min vistelse på Kvarnhagsgatan 136 blev spännande. I och med att jag började på Jakobsbergs folkhögskola i augusti 1978 (som internatelev) kom jag mindre och mindre att vara i lägenheten. Och den 1 juli 1979 flyttade jag äntligen ut.

Det var hade inte varit någon drömlägenhet precis, men som sagt spännande var det.

När jag valde en färg-TV framför att läsa om Jungfru Maria

Det var i juni 1999. Jag hade nyligen läst en bok från 1996 av Ingo Swann, "The Great Apparitions of Mary".

Jag vill inte säga att boken var bra. För det var den inte. Den var en översikt över Mariauppenbarelser, från Jungfrun av Guadalupe och framåt. Det är ett intressant ämne, förvisso. Men boken var på flera sätt ganska märklig.

Dels var den oerhört okritisk till alla de uppenbarelser som beskrevs. Dels slarvade den ganska så mycket med fakta. Dels hade den en politisk agenda som av det mer olustigs slaget.

Den sistnämnda bestod i en analys av världen som skulle kunna vara hämtad från Readers Digest. Dvs. en tillrättalagd pro-amerikansk och framförallt extremt antikommunistisk världsbild.

Det hade Swann förstås rätt att ha, men det som var milt sagt irriterande var att han på största allvar verkade tro att Jungfru Maria delade hans egen politiska agenda. Han verkade nästan tro att hon medvetet planerade alla de framträdanden som hon sades ha gjort från 1917 och framåt i det medvetna syftet att bli en frontsoldat i kriget mot kommunismen. Det lät inte riktigt klokt.

Maria, som i sin lovsång i Lukasevangeliet drömmer om att de härskande ska störtas från sina troner och att de fattiga ska få sin rätt, skulle idag alltså vara en övernaturlig del av den politiska högern.

Swann trodde dessutom att alla de uppenbarelser han tog upp var autentiska, inklusive de som inte alls godkänts av katolska kyrkan. Till och med de i Necedah, Wisconsin på 40- och 50-talen, där Maria mest av allt låter som om hon vore moder, inte till Jesus, utan till senator Joseph McCarthy. Dessutom blev denna Wisconsin-"Maria" efter några år öppen anti-semit, vilket Swann försiktigtvis inte nämner.

Det hela är ännu konstigare eftersom Swann inte ens är katolik. Han har dock en övernaturlig världsbild, parad med en mycket reaktionär samhällssyn.

Men vad i allsina dar såg jag då i denna bok? Jo, det var den första systematiska sammanställningen av Mariauppenbarelser jag någonsin tagit del av. Och av detta var jag helt fascinerad. Det kändes lite som en helt ny värld hade öppnats för mig.

Det är egentligen något mycket egendomligt med dessa Mariauppenbarelser. Om man möjligen bortser från en del ytterligt extrema katoliker mellan kanske år 1500 och 1700 (vars åsikter i frågan helt förkastades av Vatikanen) är det närmast självklart bland i stort sett alla kristna, att Jesus är mer central än Maria. Men Jesus brukar efter sin död inte framträda för stora folkmassor och på orter som senare blir till heliga platser för hundratusentals och åter hundratusentals pilgrimer.

Men Maria har ju (om man nu vill tro på det!) gjort exakt detta - och gjort orter som Tepeyac ("Guadalupe"), Lourdes och Fatima kända över hela världen. Vad detta fenomen beror på är en intressant fråga, som jag dock inte kommer att ta upp här.

Nåväl, i juni 1999 hade jag alltså blivit helt fascinerad av ämnet. Och så fick jag en idé. Jag skulle använda alla pengar jag skulle få över denna sommar till att skaffa fram en massa böcker om de olika Mariauppenbarelserna. Möjligen kunde jag hoppa över suspekta högerextrema jippon som Necedah.

Få pengar över? Jo, det var så här att då bodde jag på ett studentrum som hade hyresfritt i juni och juli. På så sätt skulle jag nog under dessa två månader kunna få kanske 4000 mer än vad jag annars skulle få.

Nu tänkte jag dock inte KÖPA några böcker. Det skulle ändå i så fall inte bli SÅ många. Utan jag hade tänkt beställa dem som fjärrlån från bibliotek i andra länder. Det brukade kosta några hundra per bok. Och det skulle då bli väldigt många böcker. Och om jag sedan kunde övertyga religionshistoriska institutionen  att det vore ett bra avhandlingsämne skulle jag dessutom med ganska så gott samvete våga kopiera de flesta av böckerna på deras kopiator.

Jag var riktigt entusiastisk. Och det är möjligt att jag skulle ha gjort allt detta om det inte var för något som hände.

En dag i slutet av juni fick jag nämligen ett meddelande på min telefonsvarare. Det var en kvinna jag kände som ville tipsa mig om en ganska så billig färg-TV. Den skulle bara kosta kanske tre tusen på "Expert", men jag minns inte den exakta summan nu.

Saken var den att jag i studentkorridoren bara hade tillgång till en skruttig och urgammal svartvit TV, med en ganska så usel bild. Så det var väldigt frestande.

Så jag stod i valet och kvalet. Beställa kanske 20 böcker om Mariauppenbarelser eller köpa en färg-TV, som dessutom hade inbyggd video? Efter ett tag valde jag färg-TV:n. Mammon hade väl segrat, eller vad man nu ska säga...

Men synden kanske straffar sig själv... Jag hann inte ha den mer än någon vecka så gick den sönder, helt av sig själv. Och sedan tog det mer än en månad innan jag fick den lagad. Då hade det hunnit bli slutet av augusti.

Och LITE dåligt samvete hade jag nog hunnit få då. Så fort jag fått tillbaks den gav jag nämligen bort den till studentkorridoren, så nu kom den att stå i studentkorridorens kök och inte på mitt rum. Jag hade dock ett villkor när jag lämnade över den. Och det var att alla måste lova att inte se på något annat när jag såg på Kvinnofängelset. Det var nu inget större problem, för Kvinnofängelset brukade sändas mellan halv två och halv tre på natten.

Jag tror jag blev ganska så populär i korridoren just då. Men frågan är förstås om valet att köpa TV:n istället för alla dessa Mariaböcker var det bästa alternativet.

På sådana frågor finns det ju vanligtvis inga bra svar....  Men jag har faktiskt funderat på just denna fråga - ganska så ofta!

Jungfru Maria, en rotfyllning och en katolsk tandläkare

Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.

Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.

Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.

Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.

Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.

Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.

Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.

Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.

Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.

Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?

Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.

Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.

Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.

Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.

Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.

De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.

Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt

Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?

Ja, svarade hon, det är jag.

Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!

Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…

Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…

Ungdomskliniken på Långbro

Vad gäller mina upplevelser på Långbro sjukhus hänvisar jag till min blogg "Ungdomskliniken på Långbro".

Det var paradoxalt nog en hoppfull tid, på många sätt. Så hoppfull att jag nästan har trängt bort den... Men samtidigt förstås ångestfull. Men det är den hoppfulla känslan då som gör tiden till något speciellt.

Den är värd en alldeles egen blogg.

Den 5 november 1971

Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.

På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".

Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.

Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.

Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då  en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.

Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.

Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem.  Jag skriver också ner styckena  i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.

"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt, 
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"

Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,  
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.

Laos skulle tämjas sen som nummer tre, 
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'

I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."

Texten kan kanske, för den som idag ;läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.

Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...

Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,

Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971.... 
----------------------------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 8 NOVEMBER

Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om nedan. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.

Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat.
)
Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!

Stugan i Fruvik

/Skrivet 16/11 2010/
Den 5 juni 1972 lade jag in mig på ungdomskliniken på Långbro för andra gången. Jag minns dagen innan, söndagen den 4 juni. Jag stod på kvällen och tittade upp mot det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken där vi bodde. Jag kände att nu skulle saker förändras på allvar.

Så på måndagen kom jag till Långbro. Där träffade jag bland annat Bettan, en tjej som var intagen som  jag kände igen sedan förra gången. Jag tyckte om henne, så för mig var det faktiskt en lättnad att hon var kvar.

Under juni hände kanske inte så mycket. I motsats till förra gången fick jag psykofarmaka - en tablett med namnet Mallorol. Jag märkte inte några speciella effekter av att jag tog den.

Sedan stängde ungdomskliniken över sommaren. Men de som ville kunde följa med en del av personalen till en stuga i Fruvik, utanför Stockholm. Jag kände mig tveksam.

Men till sist kom jag dit. Det blev inledningen till något verkligt nytt.

Det berodde egentligen på en kombination av två saker. Dels att jag till sist beslutade mig för att jag ville testa hur det var att vara i stugan i Fruvik. Det andra vara mer udda. Jag hade fått Mallorol utskrivet, men märkte som sagt inget. Då fick jag en liten farlig idé. Vad händer om man överdoserar den?

Innan jag fortsätter vill jag tillägga att Mallorol numera är förbjudet, eftersom den ökar risken för hjärtdöd. Så det finns väl ingen risk att någon som läser detta ska kunna följa mitt exempel...

Resultatet, då? Ja, det var märkligt. För det första blev jag ledsen. Väldigt ledsen. Men det var underbart. Under flera år hade jag inte tillåtit mig att vara ledsen. Jag gick runt och var hektiskt aktiv, pratade om politik, saknade alla djupare kontakter, upplevde väldigt få känslor.

Så plötsligt kände jag en oerhörd sorg. Det gjorde mig mer angelägen att åka till stugan i Fruvik, för jag ville inte ensam förtäras av sorgen.

Jag hade varit där tidigare, men jag minns den dag då jag för första gången åkte dit för jag verkligen ville det. Det var i början av juli. Jag minns bussresan, och att jag verkligen var full av förväntningar.

För första gången på länge upplevde jag kontakter med människor som verkligt viktiga.

Jag minns inte när jag kom dit, men jag minns kvällen. Då satt vi ute i sommarnatten och sjöng, och Bettan spelade gitarr. Speciellt minns jag när hon spelade en då populär sång som hette "Hur står det till?". Texten var inte så avancerad, den bestod mest av upprepningar av fraserna "hur står det till?" och "om du så vill". Men just då älskade jag den. Det är synd den inte finns på You Tube, för i så fall skulle jag ha länkat till den.

När jag satt där insåg jag att jag för första gången på kanske ett och ett halvt år kände gemenskap.

Jag var inte i Fruvik hela sommaren, men tillräckligt ofta för att jag skulle se det som en trygg punkt. Jag hade glömt bort hur det var att vara såväl ledsen som glad. I Fruvik kom jag återigen på hur det kändes...

Jag undrar ibland om stugan finns kvar. Då användes den av Långbro sjukhus men det finns ju inte mer. Om den alls står kvar används den väl till något helt annat nu.

Om jag hade en bild av den skulle jag sätta upp den på väggen. Men det har jag inte.

Anden i glaset

/Skrivet 12 februari 2010/

Jag kommer plötsligt att tänka på leken ”anden i glaset”. Ni vet, den där man håller fingrarna på ett glas och frågar ”anden" om olika saker och glaset förväntas glida på ett papper med bokstäver. På så sätt ska ”anden” få svara på diverse frågor. Bland de mest populära verkar av någon anledning vara ”var bor djävulen?” och ”var bor du, ande?”.

Med ett enda undantag har alla de resultat jag varit med om vid denna lek, som jag kanske gjort 15 gånger i mitt liv eller så, berott på att någon fuskat. Det är mycket enkelt att fuska med "anden i glaset", vilket jag och några medsammansvurna lyckades bevisa en mörk natt i mitten av augusti 1980, då vi närmast skrämde slag på ett Verdandi-läger.

Vi frågade var anden bodde, svaret blev ”i klockan”, och en sekund senare började den stora vällingklockan på gården att slå, samtidigt som alla ljusen i huset släcktes. Det var fusk, kombinerat med en person som låg i en buske med ett snöre fäst vid klockan. Och en annan medsammansvuren vid huvudströmbrytaren.

Sedan förklarade vi pedagogiskt hur vi hade gjort, för att lära alla att ”anden i glaset”, nej, det ska man inte tro på.

När ingen fuskar brukar resultaten bli ord av typen CFTHJD eller så, i alla fall när jag är med. Så, nej, anden i glaset tror jag inte på.

Men, vänta ett tag, det fanns en gång när det blev ett resultat som jag nästan är säker inte berodde på medvetet fusk. Det är det jag kommer att tänka på nu när värmeelementen i min lägenhet mystiskt börjat låta på ett sätt de aldrig har gjort förr. Det är alltså vattenelement, och trots att jag luftar dem låter det fortfarande lika konstigt.

Varför får det mig att tänka på ”anden i glaset”? Jo, för att den enda gång jag någonsin fått ett resultat handlade det om element.

Det var 1974 eller 1975, jag satt med en kvinna jag kände i en lägenhet på Hantverkargatan. Den var suggestiv, det var ett gammalt mörkt hus och fönstret vätte mot en mörk bakgård. Vi fick för oss att leka ”anden i glaset” och mitt bland alla nonsenssvar kom ett lite absurt men ändå aningen kusligt svar.

Vi ställde idiotfrågan ”var bor djävulen?” och för en gångs skull blev det ett läsligt svar. Nämligen - ”i elementet”. Efter det tyckte vi oss höra flera knäppande ljud från elementet, men det hade troligen knäppt innan också, utan att vi tänkte på det. Dessutom var ”elementet” felstavat i svaret, även om jag inte kommer ihåg exakt hur.

Så nu när elementet hemma börjat väsnas så jag tvingades ha öronproppar förra natten, kommer jag osökt att tänka på detta svar.

Men, nej, jag tror absolut inte på ”anden i glaset" och än mindre på att ”djävulen" bor i mina värmeelement. Men LITE kuslig kan man väl få känna sig mitt i natten.

Att pierca naveln

/Skrivet 14 september 2008/

Jag hade tänkt många år på att pierca naveln. Jag kände att jag hade ett behov att något skulle sitta i naveln. Fråga mig inte varför.

Jag hade då och då råkat gå förbi tatuerings- och piercingslokaler. Det verkade lite avskräckande. Exempelvis hade en sådan lokal på söder ett ganska så sataniskt namn, och i fönstret fanns diverse satanistiska symboler. Inte precis ett ställe jag skulle vilja gå in i, än mindre pierca naveln på.

Men våren 2007 hade jag bestämt mig, jag skulle verkligen pierca naveln. Jag hittade Lenas Studio nära Odenplan. Det verkade lugnt och ofarligt. Jag tog mod till mig och beställde en tid. Jag fick en tid den 2 maj.

Då jag kom dit tittade innehavaren mycket misstänksamt på mig. Jag sa att jag beställt tid för att pierca naveln. Hon såg ännu mer misstänksam ut. Jag undrade om jag verkligen skulle låta denna, som det verkade, närmast fientliga människa skära i mig. Hon frågade sedan ”och vem är det som ska pierca sig?”.

Mycket förvånad svarade jag ”men det är ju jag!”. Då sken hon upp och den misstänksamma minen försvann. Det visade sig att hon hade trott att jag var en kontrollerande fader med en dotter någonstans bakom hörnet.

Nåväl, jag fick naveln piercad. Det gjorde ont en sekund, och jag skrek till. Hon sade ”tyst, du skrämmer iväg kunderna som väntar”. Då började jag skratta.

Det gick bra. Det blev inga infektioner och jag har trivts med det i snart ett och ett halvt år. Men nu plötsligt märker jag att kulan, som sitter på den ring som är inslagen i naveln, plötsligt är borta. Jag kan inte förstå hur och var den lossnade.

Jag gick tillbaka till lokalen i lördags, men hon hade inte tid att sätta in en ny, för hon hade redan massa kunder. Det hade hon också, det vimlade av tonårstjejer i studion.

Och nu står jag inför valet och kvalet, ska jag gå dit igen i veckan och hoppas på bättre tur (jag fick ingen tid) eller ska jag ta bort ringen och återgå till mitt tillstånd före den 2 maj 2007? Jag har inte bestämt mig. Jag måste välja, och jag har svårt för att välja. Vi får väl se vad jag gör.

----------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
 /Och för den som undrar vad som hände - se kommentarsfältet under det urspungliga inlägget../

Vilse i folkminnesarkivet

/Skrivet 29 september  2007/

Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.

Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.

Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.

Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?

Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.

Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.

Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.

Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.

Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.

Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.

När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!