"Masochism"

Istället för att som de flesta - kvinnor som män - gör i ett patriarkat. att på åtminstone något plan sexualisera manlig dominans och kvinnlig underordning, gjorde jag precis tvärtom . Jag har sedan jag började närma mig puberteten alltså konsekvent sexualiserat motsatsen. Dvs kvinnlig dominans och manlig underordning.

Men jag vill snabbt tillägga en sak. Det betyder inte att jag vill bli piskad, eller utsättas för något annat som gör ont. Jag har svårt att förstå hur någon sexuell känsla kan finnas kvar om det gör väldigt ont.

Det innebär absolut inte heller att jag skulle uppskatta att sitta fastkedjad vid en vägg, i ett rum fyllt med tortyrinstrument , och med en person som sakta går mot mig med några av dessa i sina  händer. .

Om det var verkligt skulle jag förstås vara livrädd. Kanske få en hjärtattack.

Om det inte var verkligt utan en så kallad BDSM-ritual skulle jag tycka att det var bisarrt och löjligt och snabbt som bara den kommit med ett sånt där så kallat stoppord (och kanske innerst  inne varit rädd för att det kanske inte var en BDSM-ritual när allt kommer  omkring  utan "the real thing" *ryser*.)

Nej, det är alltså inte den typen av saker det handlar om. 

Men det betyder att om jag levde i en värld där exempelvis "mansplaining" (att en man överlägset förklarar något för en kvinna som förväntas titta på honom med beundrande ögon) inte fanns, men där "womansplaining" (att en kvinna självsäkert förklarar något för en man som lyssnar med tindrande ögon) var vardagsmat skulle jag finna den, inte nödvändigtvis sympatisk,  men i alla fall sexuellt meningsfull.

Och om det inte oftast var så att tjejer i tonåren såg upp till de självsäkra killarna, utan att normen var att de unga killarna såg upp till de självsäkra tjejerna....

Jag tror inte mansdominansens grund är kroppslig styrka, men denna bidrar förvisso som en förstärkande faktor.. Därför skulle jag uppleva en värld som mer riktig, mer verklig, och mer sexuellt trovärdig, om det var kvinnor som i genomsnitt var fysiskt starkare än män.

Och så vidare. Jag kan ta exempel efter exempel, men de här kanske räcker för att ni ska se vad jag menar.

Rent intellektuellt tycker jag förstås att jämställdhet är det bästa. Det tycker jag nog också i de delar av känslolivet som inte är direkt påverkat av min sexualitet. Men i de delar av känslolivet som är påverkat av min sexualitet tycker jag ren jämställdhet verkar, tja, tråkigt. Det som där känns naturligt  - och alltså "sexuellt meningsfullt" - är att kvinnor dominerar över män.

Detta skapar en stark känsla av ensamhet. Hur kan jag sexuellt uppfatta världen på ett sätt som är så diametralt motsatt mot hur andra uppfattar den? Det är - och har varit sedan 12-13-årsålden - en hisnande, olustig känsla av att vara i en uppochnedvänd värld, där andra människors  spontana sexuella bild av världen inte endast är motsatt min, utan till och med av mig upplevs som motsatsen till vad jag spontant uppfattar som självklart, och naturligt.  Och det är rent ut sagt otäckt.

Sedan har vi den så kallade BDSM-debatten. Som på senare tid mest bestått av att BDSM-negativa feminister (det finns också BDSM-positiva som kallar sig feminister, men den förstnämnda gruppen anser kanske inte att den sistnämnda är feminister  på riktigt)  har sagt att BDSM nästan alltid är ett uttryck för mansdominerat våld.

Varpå upprörda BDSM-aktivister svarat att "nej, det är det inta alls, utan vi har ett strikt system av stoppord, som gör att det är den undergivna som bestämmer -  så det så"...

Det är ju bra att det finns stoppord, men det gör också det hela så konstigt, så artificiellt. Om vi för tillfället  utgår från en manlig masochism, så  innebär det ju att den låtsasmasochistiske mannen vet att han egentligen - dominerar. ”Nej, det här gillar jag inte, så nu säger jag 'stopp', och den 'dominanta' kvinnan gör genast som jag säger”  Det är ju pinsamt. En fånig lek som  jag tycker ger en unken "låtsas"-känsla på alla plan, Jag kan inte se någon poäng alls. Allra minst en sexuell sådan.

Det får mig att tänka på ett exempel som någon sexolog från förra sekelskiftet (18-19 alltså) en gång tog upp. En överklassman går till en prostituerad och betalar för att få skura hennes kamin, medan hon ska skälla på honom och säga att han gör det dåligt.

Varför i allsin dar går han till en prostituerad för nåt sånt? Varför städar han inte alltid hemma och accepterar att  hans fru hånar honom för att han gör det dåligt? Om han verkligen  hade tänt på detta, hade han fått min fulla respekt.

Det är möjligt att både anti-BDSM-feminister och BDSM-försvarare har rätt på olika plan, En hel del BDSM kanske i själva verket är en täckmantel för ren manlig dominans och sadism. Medan andra typer är låtsasdominans,  och låtsasmasochism.

Till sitt.

Om jag hade levt i en värld  där det var kvinnlig överordning och manlig underordning som sexualiserades skulle jag kanske tyckt det var orättvist. Jag kanske till och med skulle ha revolterat. fast kanske lite försiktigt,  lite halvmasochistiskt, typ.

Och jag skulle nog tänkt att ja, det var ju orättvist, men det känns ju ändå på något sätt naturligt, Det känns ju känslomässigt riktigt, även om intellektet protesterar.

Och, framförallt, det är ju i alla fall bättre än motsatsen. För motsatsen skulle ju vara det mest helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario som något helt perverterat sinne någonsin kunde hitta på.

Så långt kommen sliter jag mig från min tankelek och inser plötsligt att det är just i detta "helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario" som jag lever.

Jag är nu nära att komma i ett rent chocktillstånd. Jag får hejda mig, för att inte i panik skrika rätt ut i luften.

Men jag kan inte hejda tårarna. Sorgen över detta går absolut aldrig att stoppa.

Den är permanent.

Första gången jag såg min lägenhet

/Från min huvudblogg 6 oktober 2017

Hösten 2006 insåg jag att jag inte skulle orka plugga kvar på universitetet. Det skapade genast ett problem. En gång i tiden hade man kunnat ha en studentlägenhet i Stockholm i fem år i sträck utan kontroller, men 2006 var detta ändrat. Numera kontrollerades studierna varje termin. Så det var bråttom.

Den enda bostadskö jag stod i var den till Telgebostäder. Att jag stod där berodde på att jag fyra år tidigare hade fått för mig att jag ville bo i Järna. Jag kände några som bodde där och det verkade fint. Telgebostäder hade lägenheter i Järna, så jag ställde mig i deras kö.

Men först försökte jag med hotellhem. Det fanns flera hotellhem i Stockholm men som skriven i Solna kunde jag inte bo där. Men det fanns ett i Solna, och en tidig förmiddag gick jag dit. Jo, jag fick ställa mig i deras kö. men det skulle kanske ta upp emot ett år. Det var för länge.

Så jag kontaktade Telgebostäder. Först såg det ut som om jag inte accepterades som hyresgäst. men det berodde på att jag hade fyllt i en del uppgifter fel. Så till sist dök det upp ett erbjudande om en etta. Det visade sig att jag också hade första plats i kön till denna, så det verkade ju idiotsäkert.

Jag skickade ett meddelande om att jag var intresserad. Jag visste inte var den låg, utom att det förvisso inte var i Järna - utan någonstans  i Södertälje.

Så fick jag en dag senare beskedet att jag kunde få titta på lägenheten fredagen den 6 oktober. Det var hyresgästen själv som skulle visa den. Han kunde inte vara där förrän sju på kvällen.

Men jag åkte till Södertälje tidigare. Jag var väl där cirka 16, och beslöt att åka till adressen i förväg för att det inte skulle bli problem om jag inte hittade med en gång.  Så jag åkte anvisad buss, och fick i alla fall på ett ungefär hum om var porten låg. Det visade sig att gatan låg i Hovsjö, där  jag hade varit en del 1998.

Sedan skulle jag åka tillbaks till centrum,  men råkade ta en annan busslinje än den jag kommit med. Den gick en helt annan väg, och jag undrade ett tag förskräckt om jag var på väg någon helt annanstans.

Men till sist kom jag till Södertälje centrum. Där satte jag mig på ett mycket trevligt café vid Centralstationen.  Det blev sedan ett av mina favoritställen under många år. Ända tills det renoverades, och sedan återuppstod som pub, och inte som café...

Och så åkte jag till Hovsjö på nytt.  Trots att jag trodde mig veta hur man sedan gick är min spatiala förmåga inte den bästa, och jag blev tvungen att ringa och kolla upp den exakta vägen. Det visade sig att lägenheten endast låg ett stenkast från busshållplatsen - och från Hovsjö centrum. Ungefär då beslöt kan mig för att ta den.

Den var också trevlig, och hyresgästen sade sig ha varit nöjd med det mesta. Så jag var riktigt uppåt när jag åkte därifrån.

Det var alltså fredagen den 6 oktober 2006 - exakt för elva år sedan, idag. Måndagen den 9 skickade jag ett meddelande att jag ville ha den, och efter att jag hade kollats upp en del skrev jag kontrakt den 23 oktober.

Jag flyttade in den 1 januari 2007.


En bild från lägenheten. som jag tog hösten 2016. Skåpet/bordet som står vid väggen (som jag fick av mina generösa grannar, när de inte behövde det längre!) visade sig ha en utskjutbar skiva på precis rätt höjd. Så numera avänder jag denna som datorbord.

Sorg

/Från min huvudblogg 11/ 9 2018./

En av mina allra närmaste vänner har gått bort.

Jag har känt honom sedan 1978, då vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola.

Vi hade mycket kontakt även efter att vi båda hade slutat skolan. Förmodligen är han den person som jag pratat mest i telefon med, i hela mitt liv.

Han var en mycket fin människa. Jag skulle till och med vilja säga, att han är en av de ytterst få människor jag någonsin känt som jag skulle våga använda ordet "god" om.

Vila i frid.

Förföljd av Maria?

/Från min huvudblogg 21 maj 2018./

Under förra året byggdes en kyrka några hundra meter utanför mitt fönster i lägenheten i Hovsjö. Jag trodde det skulle bli en ny syriansk ortodox kyrka - senare var det någon som sa att det skulle bli en armenisk kyrka.

Den stod klar i början av året, och så plötsligt för några dar sedan kom jag nära den och upptäckte att den hette "Jungfru Maria kyrka".

Det fick mig att googla , och då upptäckte jag att det var en katolsk kyrka. Som jag alltså jag kan se varje gång jag tittar ut från fönstret.

Det är faktiskt ytterligare en egenartat händelse - där både Maria och katolska kyrkan dyker upp på oväntade sätt i mitt liv.

Några exempel.

Jag har tidigare berättat om hur jag 2002 när jag satt i rotfyllning på Tandläkarhögskolan och bedövningen inte tog, började tyst viska. "Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig". Och hur detta inom en vecka ledde till att jag på underliga vägar kom i behandling hos en kvinnlig katolsk tandläkare, som endast tog 300 kronor per gång, oavsett åtgärd.

Ett annat exempel som jag berättat om var vad som hände på platsen där jag hade mitt första egentliga boende efter att jag hade flyttat hemifrån - i ett kollektiv i Täby. Ett kollektiv där jag efter intensiva diskussioner slutade att vara ateist och materialist 1973. Och där jag bodde i två omgångar, 1973 och 1979.

När huset revs i början av 80-talet gav det plats för - en katolsk kyrka med namnet "Vårfrukyrkan" . Ett namn som, förstås, syftar på just Jungfru Maria.

Och nu detta. Den första gång jag någonsin får en utsikt mot en kyrka direkt utanför mitt fönster, är den katolsk och heter "Jungfru Maria kyrka",

Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?

;-)

"Mary, Queen of Angels"

/Från min huvudblogg 17 mars 2018/

För några år sedan köpte jag en bok som hette "Mary, Queen 0f Angels", skriven av en Doreen Virtue.

Jag minns att jag började läsa och ganska snabbt la ifrån mig boken, och fann den ganska ointressant.

Virtue är inte katolik, men beskriver sig själv som kristen. Tidigare blandade hon denna kristendom med teosofi, ”hemliga mästare” och annat New Age-material, men nu sägs hon tagit avstånd från detta.

Trots detta finns det en ganska så bestämd känsla av en viss typ av New Age-tendens i det hon skriver.

Trots att hon inte är katolik, är hennes tilltro till Maria större än hos den överväldigande majoriteten av katoliker. Enligt henne lyssnar Maria alltid på våra böner, och om vi inte uppfattar hennes svar beror det på att vi själva stängt våra andliga öron.

Boken är mest fylld av exempel på hur namngivna personer får en vision av, drömmer om, ber till, eller på något annat sätt får en relation med Maria.

Sedan händer efter ett tag något positivt.

Det behöver inte vara på en gång, eller ens speciellt snart. En kvinna ber till Maria att hon ska träffa en ”själsfrände” (vilket i det här sammanhanget betyder en man att gifta sig med ) och sex månader senare möter hon just en mycket sympatisk man som hon gifter sig med.

En kvinna är sjuk, läkarna säger att läget är kritiskt, hon genomgår olika plågor, och efter kanske ett halvår är hon frisk. Det förklaras med att hon när hon blev sjuk bad hon till Maria.

En man drömmer om Maria på natten. Dagen efteråt känner han en känsla av lugn och ro.

Boken är fylld med exempel som man inte måste vara medlem i Vetenskap och Folkbildning för att undra om det inte endast handlar om slumpvisa sammanträffanden

Ett till exempel. En kvinna vill bli polis. Hon har gått till polisen och sökt jobb. Hon ber sedan till Maria att hon ska få jobbet. Efter ett tag får hon det.

De flesta av bokens berättelser om positiva effekter av kontakt med Maria som jag läst (jag har gråstarr, läser långsamt och har inte läst precis allt) är sådant som mycket lätt skulle kunna avfärdas som ren slump - till och med om man godtar varenda detalj i berättelserna som bokstavligt sann.

Människor som söker till polisjobb får det även om de inte bett till Maria, kvinnor som aldrig bett till Maria hittar också sympatiska pojkvänner, många som har svåra sjukdomar med relativt dålig prognos tillfrisknar i alla fall.

Det märkliga med Virtues bok är att hon verkar ha en läsekrets som förväntas anta att så fort någonting positivt händer det närmaste året efter att någon haft en upplevelse av, eller bett till, Maria beror det på just Maria.

Jag har som sagt gråstarr och har inte orkat läsa allt. Men varför bryr jag mig alls? Varför försöker jag ens?

Anledningen är att jag i september 2002 upplevde en serie händelser efter en helt spontan (jag är inte och har aldrig varit katolik) bön till Maria som för mig faktiskt ter sig betydligt mer anmärkningsvärd än det allra mesta jag hittar in Virtues bok.

Jag säger inte alls att det var ett mirakel, och jag är som sagt inte katolik, men märkligt var det. På ett mer precist sätt än nästan allt man kan läsa hos Virtue.

Det var den 4 september 2002. Jag skulle rotfylla en tand på tandläkarhögskolan i Stockholm. Bedövningen verkade inte ta och jag blev rädd. Plötsligt började jag helt oförberett och spontant tyst mumla ”Heliga Guds moder så full av nåd, hjälp mig” (Rena kätteriet, enligt katolsk lära får man be att Maria ska be för en men inte att hon ska hjälpa en direkt).

Vad som hände sedan verkade mest som antitesen till ett bönesvar. Det var alltså tandläkarhögskolan och de som opererade var kandidater. Läraren kom in och sa ”han är för svår för oss, fyll igen hålet”. Och vände sig till mig: ”du får vända dig till den privata tandvården”.

Att jag var för svår berodde inte på min ångest (som de nog inte märkta mycket av) utan att jag var så resistent mot bedövningssprutor.

Något meningsfullt bönesvar tyckte jag mig inte ha fått. Jag hade inte mycket pengar, och det billigaste man kunde gå till var ju just Tandläkarhögskolan.

Dan efter fick jag ett rent infall. Jag fick plötsligt för mig att en kvinna jag kände kanske kände en tandläkare. Hon hade aldrig sagt det, vad jag vet, men jag fick ett infall.

Jo, det gjorde hon. Hon lovade att kontakta tandläkaren (en kvinna) och berätta om mig. Och dessutom lägga till att jag hade dålig ekonomi.

När jag kom ur duschen hade tandläkaren lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon sa att hon kunde ta mig och lovade att aldrig ta mer än 300 kronor per gång, oavsett åtgärd. Det var ju helt fantastiskt

Så jag började gå hos henne. Hon höll vad hon lovade och mer därtill. Om hon upptäckte att det inte behövdes någon konkret åtgärd alls, tog hon inte ens betalt för undersökningen .

Jag gick hos henne i kanske fem år.

Intressant, men ligger inte berättelsen lite på Virtue-nivå? Varför skulle jag tänka tanken att det fanns ett samband mellan den desperata bönen till ”heliga Guds moder” och vad som hände sedan?

Framförallt en sak. Vi pratade en hel del när jag satt i tandläkarstolen. Hon berättade om sin barndom och hon berättade att hon hade uppfostrats av nunnor. Nunnor?

Till sist kunde jag inte låta bli att fråga. ”Är du katolik?”. Jo det var hon och en ganska så aktiv sådan.

Strax innan jag slutade hos henne kunde jag inte bli att berätta bakgrunden – om min desperata bön till Maria som var inledningen till att jag hamnade hos en nästan absurt billig tandläkare som var aktiv katolik.

Jag minns att hon såg rörd ut.

Hon blev sjuk och slutade arbeta , men senare började hon igen en kort praktik på en annan klinik. Då besökte jag henne för inflammationer i tandköttet. Då hade min ekonomi klart förbättrats, vilket jag berättade för henne. Hon behövde inte ta samma ekonomiska hänsyn till mig som hon gjort förut.

Men när jag skulle betala debiterade hon mig – 90 kronor.

Bönesvar? Tillfälligheter?
Något annat? Vem vet?

Om denna berättelse hade funnits i Virtues bok hade det faktiskt slagit det mesta jag sett där....

För i mitt fall handlade det inte endast att det i allmänhet går bra om man ber till Maria., utan det var just denna säregna händelsekedja – efter en bön till ”Heliga Guds Moder” (så föll orden, men med detta menas i nästan alla fall just Maria) leds jag genom en serie av händelser till en katolsk tandläkare som tog ut den lägsta betalningen för tandläkarbesök jag någonsin varit med om i hela mitt liv.

Konstigt är det i alla fall.

Jakobsbergs Folkhögskola

För 40 år sedan, idag, började jag på Jakobsbergs Folkhögskola. Jag hade hoppat av skolan i nian och aldrig läst gymnasiet.

Någon gång i början  av 1977 tipsade någon mig om Jakobsbergs Folkhögskola.  Jag tyckte det var en bra idé. Jag sökte till höstterminen detta år, och kom inte in. Jag sökte till vårterminen 1978 och kom heller inte in.

Men tredje gången gillt.

Jag kom in till höstterminen 1978. Det var förstås en stor händelse. Det var som att en parentes av social marginalisering skulle komma till ett slut.

Jag hade valt att söka som internatelev. Det var något lockande med tanken att bo på en skola. Jag gillade skolor, och under tonåren hade skolan varit det mest positiva i tillvaron. Därför tänkte jag att det skulle bli roligt att läsa igen, och ännu roligare att till och med bo där.

Jag skulle alltså börja den 21 augusti 1978. Jag var nervös. Hela natten innan var jag vaken. Jag var så exalterad att jag inte kunde somna.

Sedan hade jag inte riktigt kollat när vi började. Vi skulle börja kl. 15, men jag hade kanske inte i ordning på mina papper. Jag hade fått för mig att vi skulle börja redan på morgonen.

Så ganska tidigt på morgonen gick jag hemifrån. Jag bodde i Hässelby gård. Jag minns kanske inte hur jag tog mig till Jakobsberg, med pendeltåg eller buss.

Men jag minns att jag kom väldigt tidigt, och träffade en förvånad kvinna som satt på expeditionen.. Hon hette Sonja och förklarade att vi inte skulle börja förrän klockan tre.

Men det fanns ju inget som hindrade att jag fick nyckeln till mitt internatrum redan på förmiddagen. Det kändes häftigt att bo i en korridor. Det var en viss känsla när jag kunde gå in på rummet.

Sedan gick jag till Jakobsbergs centrum, Framförallt för att kolla upp biblioteket och skaffa lånekort där. Jag tror också att jag lånade några böcker, men jag minns inte vilka...

Så kom då uppropet. Rektor höll ett litet tal, så vitt jag minns. Sedan gick vi och åt, eller troligen bara fikade, i matsalen.

Nu var detta alltså den 21 augusti. Alltså tioårsdagen av Sovjets invasion i Tjeckoslovakien. Så på kvällen åkte jag till en demonstration mot denna. Det fanns nog flera demonstrationer mot denna Den jag gick på var en liten vänsterdemonstration, som några små vänstergrupper till vänster om VPK, och också till vänster om maoistiska SKP, hade anordnat.

SKP ville demonstrera med borgarna, och VPK ville nog inte demonstrera alls. De som anordnade den vill inte gå med borgare, som ville återupprätta kapitalismen i Tjeckoslovakien. Så här handlade det om att vara för socialistisk demokrati.

När demonstrationen var klar åkte jag tillbaks till min lägenhet för att plocka med mig fler saker till mitt studentrum. Den här gången är jag i alla fall ganska säker på att jag åkte buss tillbaks till Jakobsberg. Vid närmare eftertanke hade jag nog gjort det på morgonen också,

Det hade hunnit bli mörkt. När jag kom fram till skolan var det ganska så sent. Jag gick in på mitt rum. Jag var trött - jag hade ju inte sovit på hela natten innan.

Jag la mig i sängen och satte på ett band med balkanmusik, som jag fått av en kompis, som själv spelade sådan.

Jag lyssnade på musiken och somnade till den. Det var första kvällen av en period som skulle vara i mer än tre är – ända till december 1981.

Att fira midsommar - en sann Danmarkhistoria....

Låt mig först säga att jag inte på något sätt har något emot danskar. Det är alltså inte pga några djupt rotade fördomar som jag minns ett midsommarfirande i Dammark fredagen den 21 juni 1991 med en känsla av olust.

Jag var alltså i Danmark, inbjuden av samma familj som hade bjudit in mig några veckor tidigare - då jag bland annat fick nöjet av att krypa in i en megalitgrav.

Då hade det varit slutet av maj, nu var det alltså midsommartid.

Jag visste inte något om hur danskar firade midsommar. Vid en direkt fråga fick jag svaret att de inte hade en midsommarstång som liknade den vi har i deras norra grannland.

Dagen var redan lite nervös. Det fanns spänningar i den familj jag bodde hos, som gav en allmän känsla av osäkerhet.

Men jag tänkte ändå att det skulle vara kul att fira midsommar.

I Danmark är den 21 juni S.t Hans dag. Men det visade sig att midsommarfirandet inte på något sätt hade någon anknytning till aposteln Johannes.

Vi var inbjudna till midsommarfirandet av en vän till mannen i familjen. Han var trevlig, och vi fick om jag minns rätt äta kyckling, med i och för sig ovanligt mycket ben. Men det var ändå en uppsluppen stämning.

Så gick vi ut på ängen. Där stod inte en midsommarstång - utan ett bål. På bålet stod en figur uppbyggd av kläder, med någon liten boll där huvudet skulle sitta.

Av sammanhanget framgick att människofiguren på bålet skulle föreställa en kvinna.

Inte vilken kvinna som helst, utan en häxa. När elden tog sig (tydligen var det tillåtet att elda i juni) samlades ett gäng ungdomar runt bålet och ropade entusiastiskt  "brinn häxa, brinn".

Jag mådde illa. Kvinnan i familjen jag bodde hos verkade också fyllas av en viss olust.  Hon var själv inte infödd dansk och det här var också hennes första midsommar i Danmark. Hon mumlade något sarkastiskt om att det nog är bäst att avlägsna sig från bålet, annars kunde folk kanske komma på idén att ersätta dockan med henne...

Nej, det här var inte en superlokal tradition. Var och en som googlar lite kan snart upptäcka att det är så man firar midsommar i Danmark. Med att bränna häxor.

Nej, jag har inget emot Danmark eller danskar, men jag tycker kanske inte att alla folkseder är riktigt lika sympatiska....

I dessa dagar, när vi i Sverige ofta får ettrig kritik från vårt södra grannland om att vi naivt har öppnat våra gränser för kulturer med obehagliga eller rentav barbariska drag, borde de kanske lite grann tänka över sina egna traditioner.  ;-)