Vaccinerat mig

Jag har vaccinerat mig första gången , med Pfizers vaccin. Var lite nervöst, men nu är det gjort.

Visserligen är jag rent känslomässigt nog räddare för vaccinet än för covid-19,  men intellektuellt sett har jag väl ändå den bestämda uppfattningen att det är en mycket större risk att dö pga covid-19i, än  det är att dö pga ett vaccin mot covid-19....

Jag fick sitta kvar i femton minuter för att kolla om jag  skulle  få en allergisk reaktion mot  vaccinet. Det fick jag inte.

Det mest otrevliga var den man som först skulle registrera mig. När jag sa att jag hade hört att man från och med 1 augusti skulle få välja vaccin blev han oerhört konfliktiv, med emfas sa att jag hade fel, och verkade tro att jag skulle gå därifrån. Han sa dessutom något negativt om Modernas vaccin, så jag undrade lite om han kanske var betald av Pfizer.

Sköterskan som gav vaccinet var dock trevlig, och det var nog viktigast.

Både Pfizers och Modernas vaccin finns det mycket konspirationsteorier om, men jag tror ju inte på dem.

-----------------------------------------------------------

TILLÄGG

Lite mindre än två dygn efter att ha fått vaccinet, fick jag en stark reaktion, jag bland annat hostade som besatt i ca en timme. Men efter en tinne minskade det snabbt, och efter några timmar var det helt borta. 

Många som vaccinerat sig får olika symptom ett till två dygn efter att ha fått vaccinet, men det är i princip inget farligt. 

Det lustiga är att det ser så olika ut för olika personer. Jag hade alltså hosta, och snor, men ingen feber eller värk. Andra får just feber och/eller värk. Men sedan finns det många som inte får några reaktioner alls, vare sig efter första eller andra dosen. Det ska absolut inte ses som att vaccinet inte verkar.

Det finns en märklig likhet mellan sjukdomen och vaccin mot sjukdomen. De som får covid-19 verkar ofta få mycket olika typer av symptom, de som vaccineras verkar ofta få mycket olika typer av biverkningar. Och i visa fall får de som blir sjuka inga symptom alls, liksom de som vaccineras ibland inte får några biverkningar alls., 

Den stora skillnaden är att de som får covid-19 blir allvarligt sjuka MYCKET oftare än de som vaccinerar sig. Det är för mig en tungt vägande anledning till att vara för vaccination.

Nedan: Pfizers vaccin - bilden ägs enligt Wikipedia av  USA:s försvarsminister (!) och är alltså hämtad från Wikipedia.

 

Tweedle Dee Tweedle Dum

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.

 

Enkelt är det inte

De senaste åren har jag på Facebook varje vecka lagt upp vad som legat på topplistor för exakt femtio år sedan. Som  till exempel idag: "På sjunde plats på Tio i Topp idag ör femtio år sedan 26 juni 1971 - Ringo Starrs "It don´t come easy'".

Fram till månadsskiftet maj- juni minns jag också i stort sett vilka låtar det var, och vilka artister som framförde låtarna. 

Men när detta har passerats är det något helt annorlunda. När jag exempelvis  kollade upp idag för femtio år sedan insåg jag att jag visst i vissa fall kände igen låten när jag kollade dem, men att jag inte haft någon aning om vem som sjöng,  vad låten hette eller att den legat på en lista. 

Tidigare handlade det om viss typ av nostalgi - av typen att jag både kände igen låten, visste vem som gjorde den, och även minns  vilken tid i mitt liv när jag hört den,  Medan det från och med juni alltså handlar om låtar jag ibland känner igen  - men inte vet så mycket mer om. 

Juni 1971 var en månad då allt blev annorlunda - gamla intressen raderades ut och det enda som egentligen fanns kvar var politik. Det var inte alls en nödvändig följd av ett politiskt engagemang - det  var en följd av en jag-inskränkning där jag plötsligt inte fick något nöje av sådana saker son  varit viktiga för mig tidigare.-

Och detta i sin tur var någon sorts  resultat av en serie av besvikelser och trauman som kom just vid den tidpunkten. De mest uppenbara var väl att min grundskoleklass - det som då var det mest centrals nätverket i mitt liv - upplöstes och att samtidigt den terapeut jag gick hos pensionerades. Men det fanns också annat, som kanske var viktigare, som jag inte kommer att gå in på här. 

Jag brukar förresten använda ordet Katastrofen om denna tidpunkt.

Men om jag alltså förut la ut  låtar för femtio år sedan av en viss typ an nostalgiska skäl, fortsätter jag tydligen - och det nog av en ny typ av nostalgiska skäl. Nämligen tanken "Det här skulle jag nog ha lyssnat på och känt igen om inte Katastrofen hade kommit."

Lite av att som etr substitut uppleva något som jag inte kunde fortsätta att uppleva i juni 1971. Men som substitut är det förstås ganska klent. 

Nedan: Ring Starr 1964

Några tankar om "Working Class Hero"

1970 kom John Lennon  ut med sin så vitt jag fattar första solo-LP. Den hette John Lennon/Plastic Ono Band. Plastic Ono Band var ett namn på en tillfällig grupp, där John Lennon och Yoko Ono var de centrala personerna.

I just den LP jag skriver om här märks dock inte Onos medverkan på något tydligt sätt.

Texterna på LP:n kännetecknas av två saker.  Dels de revolutionärt socialistiska åsikter som Lennon och  Ono då hade gett uttryck för. Hur långt åt vänster de uttalade sig visas kanske bäst av denna intervju som de 1971 gav för den  trotskistiska  tidningen Red Mole. 

Men LP:n påverkas också av att både Lennon och Ono hade gått i primalterapi, en terapiform  som syftade till att få upp  bortträngda minnen av barndomstrauman.  I såväl intervjuer som sånger uttryckte de någon form av psykodynamiskt synsätt

En annan sak som lyser igenom är Lennons ganska så militanta ateism. Borta var idealiseringen av indiska gurus, kvar fanns en religionskritik som påminde om både Marx´och Freuds. 

Många av sångerna på skivan blev ganska så kända. En av de mest kända var förmodligen "Working Class Hero".  Den kan höras här. 

I Working Class Hero smälter det politiska och det psykodynamiska  perspektivet samman. Huvudpersonen i sången (och det är helt klart att John Lennon till stor del syftar på sig själv) har haft en plågsam barndom, en plågsam skoltid, och lever i ett falskt och förtyckande samhälle. Det enda detta samhälle kan erbjuda för de som vill ta sig upp från plågor och förtryck är - att bli förövare själva. 

"There's room at the top they are telling you still .But first you must learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill". 

Den enda lösningen på tillvarons lidande är att  börja arbeta för att kasta hela det förtryckande systemet över ändå - dvs, med John Lennons ord - "A working class hero is something to be"

En nära till hands liggande och syrlig invändning mot texten är ju att den skulle kunna visa att en revolutionärt socialistisk grundinställning är något neurotiskt - något man anammar för att man lider av barndomstrauman. Men låtens författare verkar på något sätt nästan vara medveten om invändningen - och bemöter den i så fall indirekt, genom att visa på att barndomstrauman och det det ojämlika samhället inte år två olika problem. 

Båda hänger ihop och därför  ter det sig inte alls så irrationellt att vilja avskaffa det för6tycklade samhällssystemet pga en traumatisk barndom.  

Nu var ju både Lennon och Ono nästan ofattbart rika - och det är ett samhälleligt vara som sällan brukar vara förenligt med revolutionär aktivism. Några sådana blev inte heller vare sig Lennon eller Ono - men att de 1970-72 öppet uttryckte dessa åsikter både i intervjuer och i sina sånger upplever jag ändå som på något sätt positivt. Både när jag hörde skivans sånger först - och när jag hör om en del av dem nu. 

Om inte annat uttrycker det ju hur djupt radikaliseringen hade påverkat många sektorer av samhället under dessa år.

Men konstigt nog tror jag faktiskt inte att jag hörde dessa sånger året de kom. Anledningen till att jag skriver om det idag är att jag brukar kolla vilka skivor som låg på topplistor idag för femtio är sedan - för att ibland lägga ut dem på´Facebook. Och nu upptäckte jag alltså att denna  LP låg på femtonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 16 februari 1971. 

Och jag börjar kolla vilka låtar LP:n innehöll. Och det ser ut som att jag hörde de låtar som finns på skivan - först 1974. När min  flickvän hade köpt den. Och, ja, vi lyssnade på den mycket - och med glädje. 

Den enda av John Lennons "revolutionära" sånger från 1971 som jag hörde redan 1971 var singeln "Power to the People". 

När jag nu på nytt hör "Working  Class Hero" för första gången på kanske fyrtio är märker jag att jag blir berörd av den. 

Mer än jag trodde att jag skulle bli.

 

Bilden nedan: Yoko Ono och John Lennon 1971

  .

En sång om en flytt

En på många  sätt sorglig händelsekedja (och en stark känsla av dåligt samvete!)  får mig att göra en oerhört långsökt association. En mycket, mycket långsökt association till sången Living Next Door to Alice.

Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...

Kroppens strävan efter kontakt

Har den senaste tiden alltid vaknat i konstiga ställningar, där jag hårt trycker händerna runt min egen kropp, som för att krama mig själv.

Idag vaknande jag alltså med högerarmen  hårt hållen om min vänstra sida, medan vänsterarmen hårt höll om höger sida. Men inte nog med det - högerarmen var hårt tryckt mot vänsterarmen som för att hålla fast den vid kroppen.

Det ledde också till att högra armens fingrar spretade ut, på ett sätt som gjorde att dessa nästan hade fastnat i ett konstigt läge när jag vaknade, vilket gjorde att det till en början var svårt att stänga igen handen.

Om detta låter svårbegripligt beror det på att jag inte är van att använda språket för att beskriva kroppsliga lägen.

Jag har aldrig vaknat i den typen av lägen förut.  Det kan endast förklaras  av att någon del av mig intensivt saknar någon form av kroppskontakt.

Jag har gått i tre månader utan någon som helst kroppskontakt.  Eller rättare sagt,  på senaste tiden har det förekommit en del undantag.
´
Som till exempel att  expediter ger tillbaka  pengar på ett sätt som gör att deras fingrar snuddar vid mina fingrar. Det har börjat hända då och då nu, och det beror inte på att mitt rörelsemönster  vid sådana tillfällen ändrats.

Men expediter kan ibland som det ser ut,  medvetet och nästan lite  demonstrativt, röra handen så att den  snuddar vid min. De kanske också ledsnat på denna isoleringsperiod. 

Det andra undantaget är när det trots uppmaningar numera ibland  någon enstaka gång bildas   folksamlingar,  så att folk lite grann snuddar vid varandra när de går. Det händer oftare nu än förut, som om viljan att följa rekommendationer börjar försvagas.

Härom dagen  hände något som i dessa dagar är helt unikt.,

Två ungdomar skulle springa förbi mig. De sprang lite fel, och stötte ganska hårt i mig,  som stod alldeles bredvid deras så att såga springnings-riktniing.. De bad om ursäkt  - men jag var faktiskt själaglad.

Men det är alltså undantag, även om de har börjat bli vanligare nu.

De krampaktiga ställningar som jag numera  alltid vaknar i, ser jag alltså som en kroppens desperata  reaktion av  att med några få undantag inte ens kunna snudda vid någon,  Även om det på sistone alltså kommit en del minimala undantag följer nästan alla ändå huvudregeln.

Om det här fortsätter länge till kommer jag att bli, tja,  galen. Vet inte riktigt hur,  men på något sätt kommer jag att bli det.

De som har ett förhållande, eller som bor med andra i samma lägenhet, ja, även de som har husdjur hemma,  är ju privilegierade i dagens covid-19-dominerade samhälle.

Jag känner att det hela för mig börjar te sig mer och mer otäckt.

Men varför kallade jag mig Ishtar?

Det var någon gång våren 1977. Jag hade just blivit medlem i en vänsterorganisation, som jag under flera år hade varit en ganska så aktiv sympatisör till..  Det var en av de större smågrupperna vid sidan av Vänsterpartiet  Kommunisterna. (VPK).

Nu var det så att i denna organisation använde man inte sina riktiga namn i interna sammanhang. Anledningen sades vara att man inte ville hjälpa SÄPO i deras arbete för att kartlägga vänstern.
´
Det kanske någon idag kan se som en överdriven SÄPO-noja, men jag vill snarare säga att det nog var en grov underskattning  av SÅPO:s kapacitet. Det torde inte alls ha varit svårt för SÄPO att snabbt kartlägga vilka som hade vilka pseudonymer....

Det fanns de som var kritiska till systemet med täcknamn och jag tillhörde dem.

Men å andra sidan kunde ju man få uttryck för sina inre fantasier och drömmar när man valde pseudonym....

Många tog namnet på ex.vis litterära figurer som de var förtjusta i.

Så jag satt där i valet och kvalet. Jag tror jag bestämde mig på ett möte. De som ville hålla inlägg skulle skriva en lapp och lämna fram till ordföranden.

Så jag lämnade fram  en lapp med den pseudonym jag just hade valt.

Resultatet lät inte vänta på sig. En kvinna på podiet (minns inte om hon var ordförande, sekreterare  eller något annat) sa med en förvånad, på¨gränsen till ogillande röst  "Och vad är Ishtar för något"  "Det 'är min pseudonym" svarade jag glatt.

Det var ju ett klart besked, men jag inbillade mig att det ogillande ansiktsuttrycket inte riktigt  försvann.  Och jag funderade lite på om pseudonymen var opassande på något sätt.

Frågan är ju sedan varför jag valde namnet på den baylonisk-assyriska kärleks- och krigsgudinnan som pseudonym. Det minns jag faktiskt inte - jag minns endast att jag gjorde det.

Det var ju mer än sex år innan jag började läsa religionshistoria och ännu fler  år innan jag började utveckla ett intresse för forntida gudinnekult.

Jag hade i och för sig läst forntida historia som hobby redan som åttaåring, och hade troligen lärt mig namnet redan då.

Nåväl, oavsett varför jag valde det namnet är ju  Ishtar en fascinerade gestalt. Under den sumeriska perioden i Mesopotamien hette hon Inanna - men i Babylonien och Assyrien kom hon att få namnet Ishtar. Lite info om henne kan man få i denna ovanligt omfångsrika artikel i Wikipedia. 

Hon började dyrkas före 3000 f.kr., och kulten levde kvar i kanske 3000 år.

Under slutet av 1900-talet blev feministiska forskare intresserade av henne.  Många har fördjupat sig i berättelsen   om hennes nedstigning till dödsriket, en fascinerande historia som jag inte ska ta upp här.

Själv använde  jag för övrigt pseudonymen  en gång senare 1981 - då´jag var med och bildade en parodi på en sekt på Jakobsbergs Folkhögskola.

Vad har månne Ishtar för inflytande på mig,  som dessa två gånger fick mig att vilja identifiera mig med henne?  ;-)

En bild  från Lewis Spence's "Myths and Legends of Babylonia and Assyria" (1916) som ska föresttälla  Inanna/Ishtars nedstigning till underjorden.