Det var kanske en drönare

/TILLÄGG: Det VAR en drönare. Polisen använder drönare i Södertälje pga skjutningarna. Deras utseende och beteende sägs motsvara det jag såg. /

Om jag inte visste att det numera finns en. massa drönare med egenskaper jag nog inte känner till skulle jag kanske kalla det jag såg idag för en UFO-observation.

Det var vid busshållplatsen vid Hovsjö centrum på tisdag kväll, efter att det hade blivit mörkt. Jag såg upp och såg ett rött ljus. Tänkte först att det var ett flygplan, men det rörde sig inte som ett flygplan. det ändrades kurs hela tiden, inom ramen för att ganska litet fält.

Det såg heller inte alls ut som en helikopter. Dels hördes det inget ljud, dels har inte heller helikoptrar ett sådant rörelsemönster. Helikoptrar kan ändra kurs, men inte hela tiden och inte i ett så snävt område.

Efter ett tag förvandlades ljuset från rött till blårött. Vare sig det blåa eller röda ljuset blinkade såsom lampor på flygplan eller helikoptrar kan göra.

Däremot kom det efter ett tag från den blåa ljuspunkten en blå ljusstråle som verkade riktas snett nedåt.

Ett tag blev jag rädd en mycket kort tid, tänkte tanken "Tänk om det börjar närma sig med mycket snabb hastighet". Det stod några få människor i min närhet, men de pratade med varandra, och tittade inte uppåt. Tyckte det var pinsamt, så jag vågade inte uppmärksamma dem och fråga vad de trodde att det var för något.

Så slocknade det röda, och nu var ljuset endast blått. Det blåa blev sedan större och var inte längre en punkt, utan såg ut som ett en rand, som bildade typ en ofullbordad fyrkant utan botten.

Sedan satte jag mig i bussen. Tittade upp genom ett fönster, och då såg jag föremålet igen. Nu tycke jag att det såg närmare ut, och vid det blå ljuset tyckte jag se konturerna av något mörkt, som verkade fyrkantigt.

Sedan kom jag till Södertälje centrum och där syntes inget. När jag några rimmar senare kom tillbaka till Hovsjö fanns inte längre det märkliga fenomenet kvar. 

Hur står det till?

Det var namnet på en låt som gick in på femte plats på Svensktoppen idag för femtio år sedan - den 7 maj 1972. Den framfördes av en grupp som hette Glenmarks.

 

När den kom hörde jag den inte. Men i juli samma år hörde jag den sjungas på gräsmattan utanför ett hus i Fruvik. Den sjöngs av en tjej som hette Bettan, och som jag tyckte var mycket sympatisk. Och vi som satt där på gräsmattan när det började skymma hade mycket roligt

 

Det är väl därför jag minns sången så bra.. Men jag visste inte vilka som spelat in den, eller hur gammal den var. Men sedan kom Youtube, och Nostalgilistan. Så nu vet jag.

 

Och när jag hör den nu kommer känslorna från den kvällen tillbaka...

 

Och den kan alltså höras här.

Nu får det vara nog

Den första februari 2020 sålde Telge Bostäder ut det hus där jag bor till ett privat företag.  Sedan dess har det mesta gått sämre. 

I minst en månad har dörren till vår uppgång inte fungerat. När den är låst funkar vanligtvis inte den elektroniska nyckel vi har,  så om man ska in får man vänta tills någon går ut. Så det är ju bättre när den är olåst, men då kan ju vem som helst komma in, och det är ju inte riktigt bra, det heller. 

Ibland fungerar nyckeln, men det brukar vara i genomsnitt ett halvt dygn, sedan fungerar den inte längre. 

Så om man ska gå ut är det bäst att komma hem tidigt, då chansen är stor att någon annan ska gå ut. Annars kan man ju bli stående utanför ytterdörren en hel natt. (Nej, jag har faktiskt inte telefonnummer till någon av grannarna). 

Dumt nog har jag glömt att gå med i Hyresgästföreningen. vilket jag absolut borde ha gjort. 

Om Telge Bostäder inte sålt ut oss hade det absolut  inte hänt något sådant. De hade ett servicekontor alldeles i närheten, och de fixade saker mycket snabbt. 

Telge Bostäders styrelses sammansättning avspeglar de politiska styrkeförhållandena i Södertälje kommun. Alla partier utom Vänsterpartiet röstade för att vi skulle säljas ut. 

De frågade aldrig oss som bodde där. Det var ett rent illdåd.

PS. Det innebär också att morgontidningen den senaste tiden endast kommit i genomsnitt varannan dag. Exempelvis har den inte kommit idag. Tidningsutdelaren kommer ofta inte in.

Om att skrika "Jag vill inte dö"

Janne Mattsson skrev en gång - det var väl 2002 -  boken "Gåtan Thomas Quick".  Den byggde på intervjuer med Thomas Quick/Sture Bergwall, och var alltså skriven medan Bergwall fortfarande hävdade att han hade begått mord.

Boken innehöll också en del otäcka beskrivningar av mord. Men det som skrämde mig mest i den var något annat. 

Det var om något som hände när Bergwall hade jobbat på sjukhus. Han beskrev hur en kvinna som var nära döden reagerade inför sin egen förestående död. Inledningsvis gav hon intryck av att vara lugn och trygg. Hon var helt överygad om att hon skulle möta Jesus när hon dog. 

Men så måste tron plötsligt ha försvunnit. För tryggheten ersattes med en fruktansvärd skräck. Under de sista dagarna av sitt liv skrek hon oavbrutet "Jag vill inte dö". 

Jag köpte aldrig boken - jag lånade den, antingen på ett bibliotek eller av någon jag kände. Så jag har den inte kvar. Men jag är övertygad om att min minnesbild av detta stämmer, i alla fall i sina huvuddrag. 

En skillnad mellan mig och kvinnan ifråga är att jag, så vitt jag minns,  inte någon gång i mitt liv känt mig övertygad om att (exempelvis) Jesus eller (återigen exempelvis) gudinnan Isis kommer att möta mig när jag dör. Däremot har jag dödsångest, liksom denna kvinna. Nästan oavbrutet sedan jag som sexåring fick reda på att alla förr eller senare kommer att dö. 

Jag är som sagt inte på något sätt övertygad om att jag kommer att möta Jesus eller gudinnan Isis när jag dör. Om det skedde skulle det nog komma som en glad överraskning (åtminstone det sistnämnda). Men jag kan mycket väl tänka mig att jag oavbrutet skulle kunna skrika "Jag vill inte dö" när döden närmar sig. 

Det är ju inte alls säkert att jag kommer att göra det.  Det är ju klart möjligt att min dödsångest kommer  att minska (eller rent av försvinna)  när döden närmar sig. Men det är förstås också möjligt att den kommer att bli värre än något jag nu kan föreställa mig. 

*ryser*

En flytt - och ett dåligt samvete

Fick nyligen reda på att grannar som har bott nära mig i uppgången håller på att flytta. Det känns sorgligt, trots eller kanske snarare på grund av jag  under långa perioder varit i en sorts konflikt med dem.

Konflikten upphörde i stort för ett och ett halvt år sedan, men det är inte därför det är sorgligt.

Det som gör det sorgligt är att det till stor del är mitt fel att konflikten blev så hård. Det skulle gått att få någon sorts kompromiss om jag hade handlat annorlunda. Det handlar om sympatiska personer, och en intressekonflikt som skulle ha kunnat undvikas. 

Inga likheter i övrigt, men den enda sång jag kan komma på om en vemodig känsla om en flytt är denna. Som jag länkar till på grund av mitt dåliga samvete...

THC, narkotika och Nils Bejerot - några personliga reflektioner

Först rekommenderar jag att ni tittar på denna artikel i Flamman .

Jag håller kansle inte med om allt, men nog om det mesta. Det innebär också att jag sent omsider har ändrat mig, i en central fråga som jag har haft (förvisso skiftande) åsikter om sedan 12-årsåldern.. 

Jag tänker börja med cannabis. I artikeln i Flamman kallas den för "en rätt harmlös drog, som står för 45 procent av den illegala droghandeln i Sverige". Jag håller numera i stort sett med om denna beskrivning. Det gjorde jag inte för  ett tag sedan. 

Saken är den att jag två gånger har bytt åsikter om  cannabis, eller för att vara mer exakt Tetrahydrocannabinol (THC), dess verksamma substans.

I tidig tonår var jag för att cannabis skulle legaliseras - utan att veta speciellt mycket om saken. Men det var en ganska så allmän åsikt bland ungdomar då. De som hade prövat hade sällan upplevt något speciellt negativt, och ämnet var ju inte i sig vanebildande 

Jag bytte sedan åsikt - några månader efter att jag hade testa hasch själv (oktober 1970-februari 1971, i genomsnitt tre gånger i veckan). Det skulle ju kunna ses som en hälsosam insikt - när jag väl hade testat insåg jag hur hemskt det var.  

Men jag anser inte längre att det var så. 

Mina första upplevelser av drogen var milt positiva. Det var ingen stormande upplevelse - men milt behaglig. När jag sedan började må sämre i början av december berodde det mest av allt på andra  traumatiska händelser och upplevelser.  Jag tänker här inte gå in på vad de handlade om. 

Vad som sedan inträffade  var en ond cirkel - där det ena ledde till det andra. Det slutliga sammanbrottet inleddes med att min grundskoleklass - som i motsats till familjen hade varit en stabil känsla  av trygghet i nästan nio år -  upphörde när nian slutade. 

Samtidigt  pensionerades Gösta Harding - en terapeut vid Erica-stiftelsen, som jag hade haft stora förhoppningar på ända sedan jag första gången mötte honom i februari 1968. 

Sommaren 1971 stod jag så på ett sätt helt ensam. Händelsekedjor både inom och utom mig som slog sönder mig - som jag inte medvetet insåg, och som ingen annan på något sätt fattade. 

Min standardförklaring till allt som hände blev snart att hasch var farligt. Det var orsaken till allt ont. Jag undvik alla som rökte pipa - det KUNDE ju finnas hasch i pipan. 

Denna standardförklaring behöll jag under årtionden. Men det fanns en hel del som talade för att jag innerst inne inte trodde på den själv. Exempelvis att jag under en period började röka hasch igen våren 1974. Jag kände inte mig det minsta rädd när jag gjorde det. Och i stort sett ledde rökningen i sig inte till ångest och förvirring. Utan upplevelsen var mest av allt milt lustfylld. 

Att jag ändå behöll min personliga myt i årtionden är märkligt. Det hängde inte ihop. 

En av de som hade format den officiella synen på cannabis var socialläkaren Nils Bejerot. Det är allmänt känt att han var en militant motståndare till narkotika. Men mindre känt är att han faktiskt också vid olika tillfällen hävdat att cannabis/THC var mycket värre än andra droger. Detta  tog sig bland annat formen av en liten historia som han då och då berättade. 

Historien var fyndig - och han hävdade inte att den byggde på en sann händelse. Men däremot att den sade något väsentligt om skillnaden mellan cannabis och andra droger. 

Så här lät den. En alkoholist, en opiatmissbrukare och en haschrökare kom till en låst dörr.  Alkoholisten sa: "Låt oss slå sönder dörren". Opiatmissbrukaren sa:  "Nej, det är så jobbigt och jag är trött. Låt oss lägga oss och sova tills någon kommer och öppnar dörren". Men haschrökaren trodde sig ha kommit på  den bästa  idén: "Jag vet hur vi gör. Jag kryper in genom nyckelhålet så kan jag sedan låsa upp den inifrån".

Sensmoralen blev ju - alkoholister kan bli aggressiva, opiatmissbrukare trötta - men haschrökare kan bli fullständigt galna. 

Jag skulle ha haft större förståelse om han hade uttalat sig om LSD. Men jag har ändå genom åren träffat hur många som helst som rökt hasch men aldrig t4räffat på någon som ens mycket avlägset hade uttryckt något som visade en sådan total förvirring. 

Jag har mycket länge insett att min åsikt om hasch som det som kastade mig in i avgrunden sommaren 1971 (4-5 månader efter att jag slutat röka) alltså var en personlig myt, med syftet att undvika besvärliga frågor om mig själv och andra. Men jag har ändå dragit mig för att dra konsekvenserna av det. 

Men nu gör jag det. Förvisso under en viss tvekan. Jag tror att preparat som innehåller THC borde legaliseras. Med det menar jag att förbudet mot innehav, bruk såväl som mot spridning borde upphävas. 

Samma linje tycker jag dock inte bör drivas mot andra typer av narkotika-klassade preparat. Men där  anser jag nog att man borde gå tillbaks till den linje som fanns före den lag som kom 1988, och som skärptes 1993.  1988 förbjöds narkotikabruk, och 1993 skärptes straffen för detta så att det även kunde leda till fängelse. 

Innan dess hade innehav varit förbjudet, men däremot inte bruk. Det kan te sig ologiskt, men det fungerade på många sätt bra. Samhället kunde visa sitt avståndstagande, men lagen ledde inte till att narkomaner som kontaktade vården och berättade om sitt bruk kunde ses som brottslingar. Det enda tillfälle då någon kunde åka fast för innehav var när polisen tog någon på bar gärning - när någon exempelvis hade narkotika i handen, i fickan eller någon annanstans. De som sökte vård behövde inte vara rädda - för man kan ju anta att de sökande inte hade heroin i fickan vid dessa tillfällen. 

För tung narkotika  tycker jag alltså att man kunde gå tillbaks till den lagstiftning som fanns före 1988. Medan THC bör legaliseras.

Detta är vad jag tänker nu. Kanske inte genomtänkt, vad vet jag. Men i alla fall ett försök. 

Nils Bejerot  1968

Från kaos till ordning...

Jag har berättat om min oförmåga att hålla ordning i lägenheten, en oförmåga som de senaste åren fått en motvikt i att jag har fått boendestöd.

Det konstiga är att den senaste veckan har det skett en dramatisk förändring/förbättring i den saken. Ja, dramatisk är verkligen ordet.

Oförmågan att hålla ordning kom plötsligt i juni, eller möjligen juli, 1971. Det fungerade i princip så att jag hela tiden la saker, allt från papper till böcker etc på golv och andra platser utan att riktigt vara medveten om det. Ibland helt omedvetet, ibland vad man skulle kunna kalla randmedvetet. Det var en nästan automatiskt verkande mekanism.

Alla försök att få denna under medveten kontroll har misslyckats. Det har blivit något bättre de senaste åren, men endast något.

Men nu verkar den mekanismen helt ha upphört. Jag har märkt att jag nu har en nästan hundraprocentig medveten kontroll av var jag lägger saker. Det är första gången sedan 1971.

Det känns helt fantastiskt. Det enda tråkiga är att det dröjt ända tills jag fyllt 66 år innan detta mirakel äntligen kom.

Jag har egna teorier om både varför förlusten av denna medvetna kontroll försvann just 1971, och varför den kom tillbaks just 2021 - men de tänker jag inte diskutera här.

Men jag är omtumlad, för att uttrycka det försiktigt. 

------------------------------------------------------------------

Bilden av Jungfrun av Guadalupe nedan har inget klart formallogiskt samband med inlägget. Men jag fick en impuls att den skulle passa bra just här.