En mardröm om interstellär rymd

Mardrömmar som handlar om yttre rymden har jag då och då. 1972 drömde jag att solen utvidgade sig och brände upp allt på jorden. I och för sig en sanndröm - men först om flera miljarder år.

Sedan har jag drömt att jag ensam hamnat i en kraschad rymdfarkost på en dvärgplanet a la Pluto eller Ceres. Eller snarare en mycket mindre sådan. Dessutom en perifer dvärgplanet, som ingen har en tanke på att någonsin besöka.

Dessutom att vi är på kollisionskurs med en planet av Mars´ storlek.

Det finns flera andra exempel.

Men för några dagar sedan hade jag en mardröm som handlade om en ovanligt isande kyla.

Jag drömde att en planet på drift hade passerat nära jorden. Den var bebodd av osympatiska, men inte klart fientliga, varelser. Men de var egentligen inga problem.

Det såg ut som om det inte funnits några problem alls med detta sammanträffande - innan man insåg att mötet med den främmande planeten drastiskt hade ändrat jordens bana. Och hastighet.

Det visade sig att jordens hastighet visavi solen hade ökat - och att banan dessutom hade ändrats till att leda bort från solen och hela solsystemet. Med väl att märka en hastighet som gjorde att jorden skulle slita sig loss från det.

Jag såg framför mig hur inte endast haven utan även atmosfären skulle frysa och få fast form. Snart skulle allt levande frysa ihjäl. I drömmen skrek jag rätt ut i luften. Fast jag tror endast det var i drömmen, jag tror inte att jag skrek på riktigt,

Scenariot lär knappast inträffa. Men å andra sidan sägs det att vi kommer att få ett klimat som Alaska om och när Golfströmmen (och andra varma strömmar söderifrån) kollapsar. Men det skulle man nog kanske överleva.

En resa bort från solsystemet kommer nog ingen levande organism på jorden att överleva..

Covid-19

Jag hade vad som jag tror med 95-99 procents säkerhet var Covid-19 för ett tag sedan. Denna sjukdom är numera mindre farlig än den var för ett antal år sedan, men eftersom jag är 68 och snart ska fylla 69 tillhör jag väl nån sorts riskgrupp. 

Jag har haft covid-19 en gång tidigare, men då hade jag nyss vaccinerat mig och sjukdomen avbröts nästan innan den hade börjat. Nu varade den längre.

Det var faktiskt en märklig upplevelse.  Influensa har jag ju haft många gånger men det här var något mycket annorlunda. Jag hade lika hög feber som vid influensa, men det var först alldeles mot slutet som jag började hosta och snuva. 

Efter att febern gick över och jag verkade frisk förlorade jag nästan helt smak och lukt i kanske en vecka. Det gick dock över. 

Men det märkligaste med sjukdomen var en rad psykiska symptom jag hade under den, som gjorde det hela så specifikt. Jag hade exempelvis en upplevelse av att en man stod och tittade ned på mig under flera dagar. Det var förstås obehagligt, men nej, inte direkt skräckfyllt. Och, nej, det var ingen hallucination, jag såg inget, det var endast en känsla. 

Under sjukdomsperioden fanns dessutom en allmän upplevelse av tillvaron som inte kan beskrivas. Den var egentligen inte direkt obehaglig, men märklig. Den har sedan dess inte helt försvunnit. Det känns som att jag fortfarande upplever saker annorlunda än innan jag blev sjuk. 

Under den mest intensiva fasen började jag få funderingar om jag skulle dö. Det var dock mindre ångestfyllt än vad man skulle kunna tro. 

Jag skrev att jag är 99 procent säker att det var covid-19. Men 99 procent är ju inte 100 procent. Men det var i alla fall en upplevelse som jag aldrig haft förut. Om det inte var covid-19 vet jag inte vad det skulle kunnat vara. Och det kom just som det enligt tidningarna rådde en covid 19-epidemi i Stockholm. 

Det var en märklig upplevelse. En mycket märklig upplevelse.

Kitty-mysteriet

/Från min huvudblogg 20/9  2023/ 

När jag i de två senaste inläggen skrev om Nancy Drew/Kitty nämnde jag inte hur mitt intresse för henne uppkom. Det gjorde jag dock här.

Det började med att jag en dag noterade att det bland de böcker jag hade hemma fanns en Kitty-bok. Som hette "Kitty och mysteriet på dimmornas hed".

Det var ett mysterium i sig. Jag hade aldrig varit intresserad av Kitty-böcker och hade inget som helst minne av att jag någonsin köpt någon Kitty-bok. Boken var uppenbarligen oläst. Det fanns inget som tydde på att någon ens bläddrat i den.

När jag läst en bok syns det alltid efteråt att den är läst. Det går aldrig att missa.

Plötsligt stod alltså en oläst bok jag inte mindes att jag hade köpt och som ingick i en serie jag aldrig haft något intresse för,  bland mina andra böcker.

"Kitty och mysteriet på dimmornas hed" var riktigt bra. Men när jag nyss läste "Kitty: legenden om klockan" tyckte jag den var riktigt tråkig.

Sedan har jag sett en del videos på YouTuba där några var bra, andra mindre bra.

Men jag känner mig faktiskt tvingad att läsa fler Kitty-böcker. .Mysteriet med varför en oläst Kitty-bok plötsligt fanns i min bokhylla gör det liksom nödvändigt.

Den kanske värsta mardröm jag någonsin har haft

I natt drömde jag. Drömmen efterlämnade en extremt obehaglig känsla.  Vilket ni kanske förstår efter att ha läst detta inlägg.

Jag upptäckte att jag under en period stått inför en utredning i någon form av domstol. Det var inte en vanlig domstol, utan en hemlig specialdomstol med extraordinära befogenheter. Den var kanske knuten till militären.

Jag inkallades till den och anklagelserna var också extraordinära. I princip gick det ut på att något i min personlighet förstörde andra människor. Det var inte något jag sa, eller gjorde, som var det viktigaste. Det var den jag är.

De medgav att jag kunde vara riktigt charmig och till och med empatisk. Men bakom detta fanns det alltså något i min utstrålning som förstörde. Det trängde sig in i andra människor och deformerade dem.

Det värsta var inte anklagelserna utan att jag insåg att de hade rätt...

Samtidigt insåg jag att det förmodligen skulle bli dödsstraff för detta. Och jag ville inte dö.

Nu var det så att domstolen hade många anställda, förutom de som hade framfört anklagelserna mot mig. Så jag gick till de andra.

Jag vädjade till dem. Jag berättade om anklagelserna och såg till att jag såg trevlig, upprörd och sympatisk ut. De såg chockade på mig. Hur kunde en domstol, ja, även en specialdomstol som deras som tog upp extraordinära fall, komma med något så absurt.

De försäkrade mig om att de skulle se till att anklagelserna skulle läggas ned.

Jag borde ha varit glad.

Men det var jag inte. Jag tyckte att min charmiga upprördhet hade varit falsk. Jag hade som sagt övertygats om att anklagelserna var riktiga. Och nu hade jag kommit undan med hjälp av min manipulativa förmåga.

Sedan vaknade jag. De första minuterna efter att ha vaknat trodde jag fortfarande att dessa anklagelser var sanna. Jag till och med kom på mig själv med att hoppas att någon skulle skicka en lönnmördare på mig som skulle kunna verkställa den dom som jag genom en insmickrande manipulativ charm hade lyckats undgå.

Vacker "politisk" dröm - och en mild mardröm

/Hämtat från min huvudblogg 21/4 2023/

Jag har haft de mest konstiga  drömmar inatt. Märkliga. 

Den första drömmen var politisk, fast inte på ett vanligt sätt. Vi var en grupp som skulle bestämma oss för vilken  linje vi skulle ha - politiskt, kulturellt, jag tror även religiöst. 

På sätt och vis verkade vi vara hippieliknande.  Det fanns både kvinnor och män, men alla männen såg lite ut som hippies - långhåriga och oftast med färgglada kläder. På något sätt verkade dikotomin manligt - kvinnligt vara upplöst. 

Vi bildade arbetsgrupper där vi skulle beta av olika områden. Det var både spännande och roligt.  På något sätt mysigt. 

Grundkänslan var mycket optimistisk. Det var inga diskussioner om hur man skulle ta makten eller typ slå ner den borgerliga statsapparaten. På¨något sätt kändes det som om allt motstånd redan var borta. Vi diskuterade,, och känslan var att när vi var klara med utarbetandet av vår linje skulle vi kunna genomföra den med en gång. 

Det fanns inga som skulle kunna hindra oss. 

Den politiska linjen som vi verkade komma fram till var någon form av anarkism. Kulturellt var vi som sagt nån form av hippies. (Men troligen utan tunga drogar, LSD eller sånt) .

Det var en fin grundkänsla i allting. När jag försöker jämföra med känslan av något som jag varit med om i verkligheten får jag associationer till gudinneveckorna i Näsåker 2007, 2008, 2009 , 2010 och 2013. 

Jag vaknade efter drömmen. Och efter ett tag somnade jag och drömde på nytt. 

Det blev något helt annat. Jag var i en buss med andra människor. Vi trodde vi skulle åka till våra respektive hållplatser. Jag får på något sätt associationer till buss 751 i Södertäljeområdet. 

Det är varmt ute. Det är sommar. 

Så plötsligt stannar bussen.På en hållplats ingen sett förut. Vi får reda på att alla måste av. Bussen går inte längre. 

Hållplatsen - om det nu ens är en sådan - finns på en väg som går rakt igenom en skog. Det är en riktig bilväg, men man ser bara träd  på båda sidorna. 

Vi får reda på att bussen inte kommer att köra vidare - vare sig framåt eller tillbaks från där vi startade. Den kommer att vara kvar i skogen. 

Paniken börjar växa. Ingen vet alltså var vi är. Chauffören verkar dessutom plötsligt ha försvunnit på ett mystiskt sätt. Så vi har ingen att fråga.

Folk kommer med teorier om var vi kan vara - men ingen kommer på något som verkar stämma. Vi vet inte om det finns  någon stad eller by i närheten.  Det verkade som om mobiler konstig nog ändå fungerade, men det hjälpte inte. Någon ringde till en person  hen kände, men kunde endast säga att vi var på en okänd väg, med träd runt omkring - inga skyltar, ingenting som sa var vi var. Det var alltså inte möjligt att säga "kan du komma hit och hämta mig" (eller oss). Hämta? Var? (GPS verkar inte funnits i denna dröms värld). 

Varför skrev jag i titeln att det var en mild mardröm?Anledningen till det var att det var så pass varmt. För de flesta kom efter ett tag fram till att det fanns ingenting att göra nu - det skulle snart bli kväll. Men det var så varmt så vi kom till sist på att alla kunde lägga sig i skogen runt omkring. Och somna. 

I hopp om att något skulle hända dagen efter som skulle bringa klarhet i var vi var, och om det fanns några människor i närheten som skulle kunna hjälpa oss.  

Bättre lycka nästa dag?

Jag har känslan att de båda drömmarna på något sätt hängde ihop. men vet inte riktigt hur.

Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

Detta inlägg av mig publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är det naturligtvis helt meningslöst, men som känsloutbrott kanske det har ett visst intresse.

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att tro att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.

Nyklippt