Tidsresedröm

Natten till den 23 april hade jag en mycket märklig dröm - men en både nostalgisk och positiv grundkänsla. 

Det var en sorts dubbel tidsresa. Jag hade i drömmen tänkt besöka ungdomskliniken på Långbro sjukhus (där jag var patient 1971-1972) men hamnade också i Gubbängen hösten 1962. Samtidigt. 

Syftet var alltså att besöka en klinik som inte finns idag - som en gång faktiskt varit en positiv upplevelse för mig.  Det var den första längre period som jag bodde utanför hemmet, och det var en mycket positiv upplevelse. 

Men redan i början av det jag minns av drömmen såg det istället ut som på Gubbängsvägen, där jag bodde som barn. 

Till sist gick jag till ett hus för att fråga var ungdomskliniken ligger. Jag kommer in i huset och när jag sedan öppnar en dörr kommer jag in i ett bibliotek. Jag uppfattar det genast som det bibliotek som låg i Gubbängsskolan - som jag brukade gå till  i första klass i grundskolan.  

I biblioteket stod en kvinna. Hon var mycket vänlig,.. Jag frågade var ungdomskliniken låg. Hon pekade på en röd pyramidformad byggnad som syntes i ett fönster och sa att den låg där. Det bör sägas att den inte på något sätt liknade den byggnad som ungdomskliniken en gång låg i. 

Hon började sedan av någon anledning tala om Kejneaffären, en komplex rättsskandal på 50-talet, och sa att det väl var en häxjakt på några helt oskyldiga män i toppen av samhällshierarkin.  Jag sa att jag var mycket tveksam till den beskrivningen. 

Det är i stort sett vad jag minns av drömmen. 

Frågan är ju varför ungdomskliniken och Gubbängens skolbibliotek kopplas ihop på detta sätt. Men jag tror att båda har något gemensamt. För även detta bibliotek gjorde att jag kom "utanför" familjen. Inte geografiskt, men intellektuellt. 

För den öppnade dörren till en väg av kunskaper som gav mig en helt annan plattform i livet än de jag hade haft tidigare. Och liksom jag idag upplever Långbro ungdomsklinik positivt upplever jag skolbiblioteket i Gubbängen som positivt. 

Den tidsresa som jag gjorde i drömmen gjorde jag en gång på sätt och vis i verkligheten. Den 2 maj 1972 (ja, jag minns faktiskt datumet) fick jag ett infall och åkte till Gubbängen, där jag inte bott sedan februari 1963, Det kändes verkligen som en tidsresa. 

Jag gick runt och tittade, och plötsligt fick jag ett nytt infall. Jag gick till Gubbängsskolan och så till dess bibliotek. Det var öppet. Jag gick in och tittade runt lite grann. Det kändes nästan magiskt. 

Årtionden senare gjorde jag om samma resa. Skolan finns ju kvar, men jag hittade inget skolbibliotek.  Om det fortfarande fanns ett sådant låg det numera på en helt annan plats i skolan. 

Det tyckte jag var lite tråkigt.

Det där med Kejneaffären var ju lite mystiskt. Men jag tror att jag har en förklaring till det också, men den tar jag inte här. 

PS. Som ni märker anser jag att det går att tolka och förstå drömmar. I alla fall många drömmar.

Ångesttid

Den i särklass mest ångestskapande av de "automatiskt" årligen återkommande händelserna är för mig den så kallade sommartiden ("daylight saving time").

Det har jag länge vetat - men nyligen gick jag igenom åren efter 1980 (då sommartiden infördes) och funderade på när på åren de värsta ångestperioderna kommit.

Det har alltid vart under "sommartiden" eller dagarna omedelbart innan denna ska inledas.

Mitt liv skulle möjligen bli mindre ångestfyllt om denna otäcka period avskaffades...

;

Drönare över Gräddö

 

Från och med tidigt 60-tal fram till tidigt 70-tal tillbringade jag somrarna i Gräddö varje år. Där fanns en sommarstuga, och efter 1963 även en gäststuga. Fram till och med 1968 bodde jag med de andra i sommarstugan.

Jag började bo ensam i gäststugan från och med 1969, då jag var 14 år.

1973 dog farmor, och mina föräldrar fick några nya hus.

Efter att mina föräldrar dog har ägandeförhållandena varit oklara, men från och med mars 2025 finns det en ny ägare.

För några dagar sedan var jag med och sorterade en del gammalt material, och tog bland annat med mig "Aktiespelet Koncern" ett Monopolliknande spel som en granne på Fyrverkarbacken gav till mig på min födelsedag 31 december 1963, då jag fyllde åtta år.

Spelreglerna fanns inte med, och jag är inte säker på att jag minns hur det spelades...

Ovan är en bild av en del av Gräddö, tagen från trappan från det hus som farmor bodde i.

Denna bild är inledningen till en drönarvideo som en av de som var med vid detta tillfället tog. Om han hade hyrt eller köpt drönaren vet jag inte, men den var pytteliten, och gick faktiskt att hålla i en hand.

För att vara så liten rörde den sig oerhört snabbt, och även om videon är klippt visas en relativt stor yta av Gräddö. Om man tittar noga kan man till och med se vyer över både sommarstugan och gäststugan. Men de var lite svåra att upptäcka eftersom de numera är vita. När jag var barn var sommarstugan röd, medan gäststugan var något som i alla fall liknade brandgult.

Sommarstugan och gäststugan såldes inte nu, de hade fått nya ägare redan 2006.

Man kan även se en ö, som heter Asken, som låg ganska nära sommarstugan och gäststugan. Gräddö är däremot inte en ö, trots sitt namn. Såvitt jag fattar har det det namnet för att det för länge sedan varit en ö.

Om man klickar på länken ovan kan man se videon, men man måste nog klicka flera gånger.

En dag jag inte firar

Idag inträffar den sorgliga dagen då jag blir 70 år. Inget direkt jag vill fira.

Fast lite roligt var det när jag den 11 december fick höra att en partikamrat i Vänsterpartiet blev förvånad över att jag skulle fylla 70  eftersom jag inte såg ut som om jag just skulle fylla 70 utan som "en sliten 55-åring". Speciellt glad blev jag kanske över termen "sliten" eftersom det minskade risken för att det kanske var smicker. 🙂

Jag firar nästan aldrig mina födelsedagar - sedan jag blivit vuxen. Som barn hade jag ju inget val.

Den enda gång jag tror att jag blev glad för att fylla år var när jag blev 13 - det var lite häftigt att bli tonåring...*

Det är ju förresten betryggande att jag inte brukar fira födelsedagar, för då behöver jag kanske inte känna mig träffad av denna suggestivt svavelosande video, gjord av australiska sjundedagsadventister. 😉

*Fast möjligen blev jag också lite glad när jag fyllde 14 och 15. För när jag fyllde 14 kunde jag skaffa lånekort som även gällde på vuxenbibliotek, och när jag fyllde 15 fick jag se barnförbjudna filmer på bio.

Inte hela historien

Det var våren 1989. Jag hade via mina arkeologistudier kommit i kontakt med en kvinna som var med i något som hette "Kristi Församling".

De var en avläggare till en grupp i USA. De var kristna fundamentalister. De trodde på helvetet. Dit skulle alla komma som inte trodde på Jesus.

En dag var både jag och hon på samma seminariegrävning. Vi hamnade som så ofta i dispyt om religion.

Jag frågade henne hur de frälsta kunde vara lyckliga i himmelriket när de visste att de icke frälsta skulle plågas i ett brinnande inferno i evighet. Hon svarade att hon trodde att Gud skulle göra så att de saliga då inte skulle veta om att andra led i helvetet.

Men det "vet" ni ju redan nu i så fall? sa jag. Skulle alltså Gud efter döden på något sätt hjärntvätta och lobotomera er så att ni glömde det ni fått reda på tidigare.

Hennes ögon såg ut att vila i fjärran. De närmast glänste.  Hon log. Och hon sa med en mycket märklig röst:  "Det kan man kanske kalla det, men huvudsaken är väl att man är lycklig".

Det var varmt ute, men den rysning som jag på en sekund genomlevde var mer intensiv än den jag någonsin fått av någon skräckfilm.  Den glansartade blicken, kombinerat med de oempatiska och känslokalla orden....

När jag sedan berättade om detta samtal med en väninna kom denna med en mycket brutal kommentar. Hon sa genast: "Jag är säker på att HON kommer att hamna i helvetet." Nej, jag tror inte att det finns något sådant, men jag förstod precis vad hon menade...

När det gäller helvetesläran är det väl mest rimligt att tänka sig att det är ett påfund av människor. Men anta att det verkligen finns någon som kallar sig "Gud" som  närmar sig människorna och viskar till dem - "Om ni bara dyrkar mig kommer ni att få njuta i evighet, medan alla de andra kommer att plågas och plågas och plågas - och det tar ALDRIG slut. Bra, va?"

Vad skall man säga om de som frivilligt följer ett sådant väsen?  Och vad ska man egentligen tänka om själva detta väsen?

Borde inte dess anhängare i alla fall ställa denna enda fråga. Hur kan vi veta att ett väsen som säger att det är nödvändigt att tortera miljarder och åter miljarder människor i evighet - för att "godheten" ska segra och för att just DU ska få bli lycklig - verkligen berättar hela historien?...

Om ett väsen viskar detta i dina öron och om det verkligen finns ett liv efter detta där just detta väsen har makt  - borde då inte du förvänta dig ett HELT annat scenario -  när slutet väl kommer?

Den som inte inser detta, har möjligen sett för LITE skräckfilmer...

Vintersöndag

Bara några sekunder efter att jag vaknade dök denna sång upp i huvudet. Blå Tåget från hösten 1974, på LP:n Slowfox.

Vacker, poetisk, men - har jag alltid tyckt - på¨samma gång lite kuslig. 

Här.

Pinsamhet på bibliotek

För en dag sedan gick jag till det lokala biblioteket för att låna alla Enid Blytons fem-böcker de hade. Faktum är att de har fem sådana.  De fanns i magasinet, så bibliotekarien måste gå dit och hämta dem åt mig. När hon kom tillbaka med alla böckerna (jag var väldigt glad över att ingen saknades) gjorde jag något som definitivt gjorde mig generad.

Dessa dagar hanterar man ju lånet själv, elektroniskt, på en speciell plats. Och det gör jag alltid automatiskt. Men den här gången  gick  jag till biblioteksdisken istället. Utan att tänka på vad jag gjorde.

Bibliotekarien såg förvånad, kanske till och med misstänksam, ut, och frågade om jag ville att hon skulle låna dem åt mig... Jag fattade omedelbart situationen och sa "naturligtvis inte" och gick sedan till platsen där jag själv kunde låna dem.

Jag insåg att jag var så glad över att få få tag i fem femböcker så att jag regredierade tillbaka till en tid (60-talet) då jag brukade låna Blyton-böcker,  och all utlåning administrerades av bibliotekarien. 

Det var mycket konstigt och mycket pinsamt.