Istället för att som de flesta - kvinnor som män - gör i
ett patriarkat. att på åtminstone något plan sexualisera manlig dominans
och kvinnlig underordning, gjorde jag precis tvärtom . Jag har sedan
jag började närma mig puberteten alltså konsekvent sexualiserat
motsatsen. Dvs kvinnlig dominans och manlig underordning.
Men jag vill snabbt tillägga en sak. Det betyder inte att jag vill bli piskad, eller utsättas
för något annat som gör ont. Jag har svårt att förstå hur någon sexuell
känsla kan finnas kvar om det gör väldigt ont.
Det innebär absolut inte heller att jag skulle uppskatta att sitta fastkedjad vid en vägg, i ett rum fyllt med tortyrinstrument , och med en person som sakta går mot mig med några av dessa i sina händer. .
Om det var verkligt skulle jag förstås vara livrädd. Kanske få en hjärtattack.
Om det inte var verkligt utan en så kallad BDSM-ritual skulle jag tycka att det var bisarrt och löjligt och snabbt som bara den kommit med ett sånt där så kallat stoppord (och kanske innerst inne varit rädd för att det kanske inte var en BDSM-ritual när allt kommer omkring utan "the real thing" *ryser*.)
Nej, det är alltså inte den typen av saker det handlar om.
Men det betyder att om jag levde i en värld där exempelvis "mansplaining" (att en man överlägset förklarar något för en kvinna som förväntas titta på honom med beundrande ögon) inte fanns, men där "womansplaining" (att en kvinna självsäkert förklarar något för en man som lyssnar med tindrande ögon) var vardagsmat skulle jag finna den, inte nödvändigtvis sympatisk, men i alla fall sexuellt meningsfull.
Och om det inte oftast var så att tjejer i tonåren såg upp till de självsäkra killarna, utan att normen var att de unga killarna såg upp till de självsäkra tjejerna....
Jag tror inte mansdominansens grund är kroppslig styrka, men denna bidrar förvisso som en förstärkande faktor.. Därför skulle jag uppleva en värld som mer riktig, mer verklig, och mer sexuellt trovärdig, om det var kvinnor som i genomsnitt var fysiskt starkare än män.
Och så vidare. Jag kan ta exempel efter exempel, men de här kanske räcker för att ni ska se vad jag menar.
Rent intellektuellt tycker jag förstås att jämställdhet är det bästa. Det tycker jag nog också i de delar av känslolivet som inte är direkt påverkat av min sexualitet. Men i de delar av känslolivet som är påverkat av min sexualitet tycker jag ren jämställdhet verkar, tja, tråkigt. Det som där känns naturligt - och alltså "sexuellt meningsfullt" - är att kvinnor dominerar över män.
Detta skapar en stark känsla av ensamhet. Hur kan jag sexuellt uppfatta världen på ett sätt som är så diametralt motsatt mot hur andra uppfattar den? Det är - och har varit sedan 12-13-årsålden - en hisnande, olustig känsla av att vara i en uppochnedvänd värld, där andra människors spontana sexuella bild av världen inte endast är motsatt min, utan till och med av mig upplevs som motsatsen till vad jag spontant uppfattar som självklart, och naturligt. Och det är rent ut sagt otäckt.
Sedan har vi den så kallade BDSM-debatten. Som på senare tid mest bestått av att BDSM-negativa feminister (det finns också BDSM-positiva som kallar sig feminister, men den förstnämnda gruppen anser kanske inte att den sistnämnda är feminister på riktigt) har sagt att BDSM nästan alltid är ett uttryck för mansdominerat våld.
Varpå upprörda BDSM-aktivister svarat att "nej, det är det inta alls, utan vi har ett strikt system av stoppord, som gör att det är den undergivna som bestämmer - så det så"...
Det är ju bra att det finns stoppord, men det gör också det hela så konstigt, så artificiellt. Om vi för tillfället utgår från en manlig masochism, så innebär det ju att den låtsasmasochistiske mannen vet att han egentligen - dominerar. ”Nej, det här gillar jag inte, så nu säger jag 'stopp', och den 'dominanta' kvinnan gör genast som jag säger” Det är ju pinsamt. En fånig lek som jag tycker ger en unken "låtsas"-känsla på alla plan, Jag kan inte se någon poäng alls. Allra minst en sexuell sådan.
Det får mig att tänka på ett exempel som någon sexolog från förra sekelskiftet (18-19 alltså) en gång tog upp. En överklassman går till en prostituerad och betalar för att få skura hennes kamin, medan hon ska skälla på honom och säga att han gör det dåligt.
Varför i allsin dar går han till en prostituerad för nåt sånt? Varför städar han inte alltid hemma och accepterar att hans fru hånar honom för att han gör det dåligt? Om han verkligen hade tänt på detta, hade han fått min fulla respekt.
Det är möjligt att både anti-BDSM-feminister och BDSM-försvarare har rätt på olika plan, En hel del BDSM kanske i själva verket är en täckmantel för ren manlig dominans och sadism. Medan andra typer är låtsasdominans, och låtsasmasochism.
Till sitt.
Om jag hade levt i en värld där det var kvinnlig överordning och manlig underordning som sexualiserades skulle jag kanske tyckt det var orättvist. Jag kanske till och med skulle ha revolterat. fast kanske lite försiktigt, lite halvmasochistiskt, typ.
Och jag skulle nog tänkt att ja, det var ju orättvist, men det känns ju ändå på något sätt naturligt, Det känns ju känslomässigt riktigt, även om intellektet protesterar.
Och, framförallt, det är ju i alla fall bättre än motsatsen. För motsatsen skulle ju vara det mest helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario som något helt perverterat sinne någonsin kunde hitta på.
Så långt kommen sliter jag mig från min tankelek och inser plötsligt att det är just i detta "helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario" som jag lever.
Jag är nu nära att komma i ett rent chocktillstånd. Jag får hejda mig, för att inte i panik skrika rätt ut i luften.
Men jag kan inte hejda tårarna. Sorgen över detta går absolut aldrig att stoppa.
Den är permanent.
.
