Om att skrika "Jag vill inte dö"

Janne Mattsson skrev en gång - det var väl 2002 -  boken "Gåtan Thomas Quick".  Den byggde på intervjuer med Thomas Quick/Sture Bergwall, och var alltså skriven medan Bergwall fortfarande hävdade att han hade begått mord.

Boken innehöll också en del otäcka beskrivningar av mord. Men det som skrämde mig mest i den var något annat. 

Det var om något som hände när Bergwall hade jobbat på sjukhus. Han beskrev hur en kvinna som var nära döden reagerade inför sin egen förestående död. Inledningsvis gav hon intryck av att vara lugn och trygg. Hon var helt överygad om att hon skulle möta Jesus när hon dog. 

Men så måste tron plötsligt ha försvunnit. För tryggheten ersattes med en fruktansvärd skräck. Under de sista dagarna av sitt liv skrek hon oavbrutet "Jag vill inte dö". 

Jag köpte aldrig boken - jag lånade den, antingen på ett bibliotek eller av någon jag kände. Så jag har den inte kvar. Men jag är övertygad om att min minnesbild av detta stämmer, i alla fall i sina huvuddrag. 

En skillnad mellan mig och kvinnan ifråga är att jag, så vitt jag minns,  inte någon gång i mitt liv känt mig övertygad om att (exempelvis) Jesus eller (återigen exempelvis) gudinnan Isis kommer att möta mig när jag dör. Däremot har jag dödsångest, liksom denna kvinna. Nästan oavbrutet sedan jag som sexåring fick reda på att alla förr eller senare kommer att dö. 

Jag är som sagt inte på något sätt övertygad om att jag kommer att möta Jesus eller gudinnan Isis när jag dör. Om det skedde skulle det nog komma som en glad överraskning (åtminstone det sistnämnda). Men jag kan mycket väl tänka mig att jag oavbrutet skulle kunna skrika "Jag vill inte dö" när döden närmar sig. 

Det är ju inte alls säkert att jag kommer att göra det.  Det är ju klart möjligt att min dödsångest kommer  att minska (eller rent av försvinna)  när döden närmar sig. Men det är förstås också möjligt att den kommer att bli värre än något jag nu kan föreställa mig. 

*ryser*

En flytt - och ett dåligt samvete

Fick nyligen reda på att grannar som har bott nära mig i uppgången håller på att flytta. Det känns sorgligt, trots eller kanske snarare på grund av jag  under långa perioder varit i en sorts konflikt med dem.

Konflikten upphörde i stort för ett och ett halvt år sedan, men det är inte därför det är sorgligt.

Det som gör det sorgligt är att det till stor del är mitt fel att konflikten blev så hård. Det skulle gått att få någon sorts kompromiss om jag hade handlat annorlunda. Det handlar om sympatiska personer, och en intressekonflikt som skulle ha kunnat undvikas. 

Inga likheter i övrigt, men den enda sång jag kan komma på om en vemodig känsla om en flytt är denna. Som jag länkar till på grund av mitt dåliga samvete...

THC, narkotika och Nils Bejerot - några personliga reflektioner

Först rekommenderar jag att ni tittar på denna artikel i Flamman .

Jag håller kansle inte med om allt, men nog om det mesta. Det innebär också att jag sent omsider har ändrat mig, i en central fråga som jag har haft (förvisso skiftande) åsikter om sedan 12-årsåldern.. 

Jag tänker börja med cannabis. I artikeln i Flamman kallas den för "en rätt harmlös drog, som står för 45 procent av den illegala droghandeln i Sverige". Jag håller numera i stort sett med om denna beskrivning. Det gjorde jag inte för  ett tag sedan. 

Saken är den att jag två gånger har bytt åsikter om  cannabis, eller för att vara mer exakt Tetrahydrocannabinol (THC), dess verksamma substans.

I tidig tonår var jag för att cannabis skulle legaliseras - utan att veta speciellt mycket om saken. Men det var en ganska så allmän åsikt bland ungdomar då. De som hade prövat hade sällan upplevt något speciellt negativt, och ämnet var ju inte i sig vanebildande 

Jag bytte sedan åsikt - några månader efter att jag hade testa hasch själv (oktober 1970-februari 1971, i genomsnitt tre gånger i veckan). Det skulle ju kunna ses som en hälsosam insikt - när jag väl hade testat insåg jag hur hemskt det var.  

Men jag anser inte längre att det var så. 

Mina första upplevelser av drogen var milt positiva. Det var ingen stormande upplevelse - men milt behaglig. När jag sedan började må sämre i början av december berodde det mest av allt på andra  traumatiska händelser och upplevelser.  Jag tänker här inte gå in på vad de handlade om. 

Vad som sedan inträffade  var en ond cirkel - där det ena ledde till det andra. Det slutliga sammanbrottet inleddes med att min grundskoleklass - som i motsats till familjen hade varit en stabil känsla  av trygghet i nästan nio år -  upphörde när nian slutade. 

Samtidigt  pensionerades Gösta Harding - en terapeut vid Erica-stiftelsen, som jag hade haft stora förhoppningar på ända sedan jag första gången mötte honom i februari 1968. 

Sommaren 1971 stod jag så på ett sätt helt ensam. Händelsekedjor både inom och utom mig som slog sönder mig - som jag inte medvetet insåg, och som ingen annan på något sätt fattade. 

Min standardförklaring till allt som hände blev snart att hasch var farligt. Det var orsaken till allt ont. Jag undvik alla som rökte pipa - det KUNDE ju finnas hasch i pipan. 

Denna standardförklaring behöll jag under årtionden. Men det fanns en hel del som talade för att jag innerst inne inte trodde på den själv. Exempelvis att jag under en period började röka hasch igen våren 1974. Jag kände inte mig det minsta rädd när jag gjorde det. Och i stort sett ledde rökningen i sig inte till ångest och förvirring. Utan upplevelsen var mest av allt milt lustfylld. 

Att jag ändå behöll min personliga myt i årtionden är märkligt. Det hängde inte ihop. 

En av de som hade format den officiella synen på cannabis var socialläkaren Nils Bejerot. Det är allmänt känt att han var en militant motståndare till narkotika. Men mindre känt är att han faktiskt också vid olika tillfällen hävdat att cannabis/THC var mycket värre än andra droger. Detta  tog sig bland annat formen av en liten historia som han då och då berättade. 

Historien var fyndig - och han hävdade inte att den byggde på en sann händelse. Men däremot att den sade något väsentligt om skillnaden mellan cannabis och andra droger. 

Så här lät den. En alkoholist, en opiatmissbrukare och en haschrökare kom till en låst dörr.  Alkoholisten sa: "Låt oss slå sönder dörren". Opiatmissbrukaren sa:  "Nej, det är så jobbigt och jag är trött. Låt oss lägga oss och sova tills någon kommer och öppnar dörren". Men haschrökaren trodde sig ha kommit på  den bästa  idén: "Jag vet hur vi gör. Jag kryper in genom nyckelhålet så kan jag sedan låsa upp den inifrån".

Sensmoralen blev ju - alkoholister kan bli aggressiva, opiatmissbrukare trötta - men haschrökare kan bli fullständigt galna. 

Jag skulle ha haft större förståelse om han hade uttalat sig om LSD. Men jag har ändå genom åren träffat hur många som helst som rökt hasch men aldrig t4räffat på någon som ens mycket avlägset hade uttryckt något som visade en sådan total förvirring. 

Jag har mycket länge insett att min åsikt om hasch som det som kastade mig in i avgrunden sommaren 1971 (4-5 månader efter att jag slutat röka) alltså var en personlig myt, med syftet att undvika besvärliga frågor om mig själv och andra. Men jag har ändå dragit mig för att dra konsekvenserna av det. 

Men nu gör jag det. Förvisso under en viss tvekan. Jag tror att preparat som innehåller THC borde legaliseras. Med det menar jag att förbudet mot innehav, bruk såväl som mot spridning borde upphävas. 

Samma linje tycker jag dock inte bör drivas mot andra typer av narkotika-klassade preparat. Men där  anser jag nog att man borde gå tillbaks till den linje som fanns före den lag som kom 1988, och som skärptes 1993.  1988 förbjöds narkotikabruk, och 1993 skärptes straffen för detta så att det även kunde leda till fängelse. 

Innan dess hade innehav varit förbjudet, men däremot inte bruk. Det kan te sig ologiskt, men det fungerade på många sätt bra. Samhället kunde visa sitt avståndstagande, men lagen ledde inte till att narkomaner som kontaktade vården och berättade om sitt bruk kunde ses som brottslingar. Det enda tillfälle då någon kunde åka fast för innehav var när polisen tog någon på bar gärning - när någon exempelvis hade narkotika i handen, i fickan eller någon annanstans. De som sökte vård behövde inte vara rädda - för man kan ju anta att de sökande inte hade heroin i fickan vid dessa tillfällen. 

För tung narkotika  tycker jag alltså att man kunde gå tillbaks till den lagstiftning som fanns före 1988. Medan THC bör legaliseras.

Detta är vad jag tänker nu. Kanske inte genomtänkt, vad vet jag. Men i alla fall ett försök. 

Nils Bejerot  1968

Från kaos till ordning...

Jag har berättat om min oförmåga att hålla ordning i lägenheten, en oförmåga som de senaste åren fått en motvikt i att jag har fått boendestöd.

Det konstiga är att den senaste veckan har det skett en dramatisk förändring/förbättring i den saken. Ja, dramatisk är verkligen ordet.

Oförmågan att hålla ordning kom plötsligt i juni, eller möjligen juli, 1971. Det fungerade i princip så att jag hela tiden la saker, allt från papper till böcker etc på golv och andra platser utan att riktigt vara medveten om det. Ibland helt omedvetet, ibland vad man skulle kunna kalla randmedvetet. Det var en nästan automatiskt verkande mekanism.

Alla försök att få denna under medveten kontroll har misslyckats. Det har blivit något bättre de senaste åren, men endast något.

Men nu verkar den mekanismen helt ha upphört. Jag har märkt att jag nu har en nästan hundraprocentig medveten kontroll av var jag lägger saker. Det är första gången sedan 1971.

Det känns helt fantastiskt. Det enda tråkiga är att det dröjt ända tills jag fyllt 66 år innan detta mirakel äntligen kom.

Jag har egna teorier om både varför förlusten av denna medvetna kontroll försvann just 1971, och varför den kom tillbaks just 2021 - men de tänker jag inte diskutera här.

Men jag är omtumlad, för att uttrycka det försiktigt. 

------------------------------------------------------------------

Bilden av Jungfrun av Guadalupe nedan har inget klart formallogiskt samband med inlägget. Men jag fick en impuls att den skulle passa bra just här. 

En dröm om Monica Sjöö

Monica Sjöö (1938-2006) var en svensk konstnär, feminist och gudinnetroende, som  på 70-talet började driva frågan om att det före patriarkatet hade funnits ett matriarkalt samhälle, där gudinnetro var den dominerande religionen. Hon både skrev och målade mycket under de årtionden som kom. Bland annat skrev hon och Barbara Mor "The Great Cosmic Mother" 1987, en omfångsrik bok som beskrev såväl den tidigare gudinnetron som det förfall som kom med med patriarkatet. 

Jag har haft boken, men även om den har kommit bort minns  jag mycket av den. Jag har nog också påverkats en hel del av den. Men jag irriterades en del av att hon, underligt nog, verkade tro att den kananeiska,/feniciska kulturen var matriarkal.

Långt innan jag hade läst något som hon skrivit  träffade jag henne på ett vänsterbokcafé i Stockholm, som kallades Bokcafé Morianen. Det var måste ha varit 1975. 

Vi hade en livlig diskussion. Som den ganska så hårdföra marxist jag var då, tyckte jag att hon verkade flummig. Jag tyckte också att jag diskuterade logiskt med henne, och det höll hon faktiskt  med om, på sitt sätt. Med det lilla infernaliska tillägget :"Du är logisk ...  men det är en manlig logik". 

Det tyckte jag nog var ett osedvanligt direkt slag under bältet. Hur skulle man egentligen svara på något sånt?  

Åren gick och jag blev väl mindre hårdför i min marxism. Jag började läsa vad hon skrev. Förutom hennes  omfångsrika bok om gudinnekult skrev hon också en tunnare bok, och en pamflett, med kritik mot New Age. Som jag hade en stor behållning av. 

Förra natten drömde jag om henne.  Jag mindes mycket av drömmen när jag vaknade, men nu har jag nog glömt stora delar av den. Jag minns nog bara fragment. 

Men i alla fall hade jag flyttat in i en studentkorridor. (Det gör jag ofta i mina drömmar, jag skulle nog ha velat bott i en sådan hela mitt liv.)

Då träffade jag plötsligt Monica Sjöö. Det visade sig att hon bodde i samma studentkorridor. Jag bodde nära utgången, medan hon bodde längst in, på den andra sidan. 

Jag börjar prata med henne, och ber om att få hennes telefonnummer, vilket jag får. (Varför jag var så angelägen av att få hennes nummer, när vi i alla fall bodde i samma korridor, förtäljer inte historien. )

Jag hade med mig ett ex av hennes pamflett om New Age, och tänkte först visa det,  för att hon ska inse att jag är intresserad av det hon skrivit.  Men så kommer jag på att jag hade lånat ut den en vecka, och den som lånat den, hade vid ett centralt stycke i pamfletten skrivit kommentaren "idiot!" med kulspetspenna. Jag vill inte att hon ska få syn på det, så jag visar den inte för henne. 

Vi pratar länge, och sen tittar jag på klockan. Jag säger - "men jag har ju ett möte klockan fem". Då säger hon att hon tror att jag kommer att hinna i alla fall.  Sedan slutar drömmen. 

 Jag har inte tänkt på Monica Sjöö på flera år, så varför drömmer jag om henne nu?

Hon är alltså död nu. Jag är väl inte direkt spiritist, så det är ju lite svårt att beskriva att jag drömde om henne i termer som "I natt talade Monica Sjöö med mig i sömnen". Men det vore ju kul om jag kunde ha gjort det

Vaccinerat mig

Jag har vaccinerat mig första gången , med Pfizers vaccin. Var lite nervöst, men nu är det gjort.

Visserligen är jag rent känslomässigt nog räddare för vaccinet än för covid-19,  men intellektuellt sett har jag väl ändå den bestämda uppfattningen att det är en mycket större risk att dö pga covid-19i, än  det är att dö pga ett vaccin mot covid-19....

Jag fick sitta kvar i femton minuter för att kolla om jag  skulle  få en allergisk reaktion mot  vaccinet. Det fick jag inte.

Det mest otrevliga var den man som först skulle registrera mig. När jag sa att jag hade hört att man från och med 1 augusti skulle få välja vaccin blev han oerhört konfliktiv, med emfas sa att jag hade fel, och verkade tro att jag skulle gå därifrån. Han sa dessutom något negativt om Modernas vaccin, så jag undrade lite om han kanske var betald av Pfizer.

Sköterskan som gav vaccinet var dock trevlig, och det var nog viktigast.

Både Pfizers och Modernas vaccin finns det mycket konspirationsteorier om, men jag tror ju inte på dem.

-----------------------------------------------------------

TILLÄGG

Lite mindre än två dygn efter att ha fått vaccinet, fick jag en stark reaktion, jag bland annat hostade som besatt i ca en timme. Men efter en tinne minskade det snabbt, och efter några timmar var det helt borta. 

Många som vaccinerat sig får olika symptom ett till två dygn efter att ha fått vaccinet, men det är i princip inget farligt. 

Det lustiga är att det ser så olika ut för olika personer. Jag hade alltså hosta, och snor, men ingen feber eller värk. Andra får just feber och/eller värk. Men sedan finns det många som inte får några reaktioner alls, vare sig efter första eller andra dosen. Det ska absolut inte ses som att vaccinet inte verkar.

Det finns en märklig likhet mellan sjukdomen och vaccin mot sjukdomen. De som får covid-19 verkar ofta få mycket olika typer av symptom, de som vaccineras verkar ofta få mycket olika typer av biverkningar. Och i visa fall får de som blir sjuka inga symptom alls, liksom de som vaccineras ibland inte får några biverkningar alls., 

Den stora skillnaden är att de som får covid-19 blir allvarligt sjuka MYCKET oftare än de som vaccinerar sig. Det är för mig en tungt vägande anledning till att vara för vaccination.

Nedan: Pfizers vaccin - bilden ägs enligt Wikipedia av  USA:s försvarsminister (!) och är alltså hämtad från Wikipedia.

 

Tweedle Dee Tweedle Dum

Det är konstigt det där med 50 år sedan. På Facebook brukar jag lägga ut låtar som fanns på listor för exakt femtio år sedan. Det verkar vara uppskattat av en del. 

Men det tar sig också andra uttryck. När jag läser morgontidningen  kan jag ibland göra experimentet att tänka mig att jag för exakt femtio år sedan hamnade  i koma - och vaknat upp just idag. Och sedan bett om att få läsa dagens  morgontidning för att själv fundera  på vad som verkar ha ändrat sig på dessa femtio år. Och sedan ta del av dagens tidning utifrån ett sådant perspektiv. Det kan bland bli hisnande.

Idag för femtio år sedan låg denna låt av Middle of the Road,  som nykomling på Kvällstoppen, på artonde plats 'Men  då hade jag slutat att lyssna på topplistor. I alla fall aktivt.

Eftersom melodin känns välbekant kan jag ändå ha snappat upp den från någon radio som stod på. Eller hört den senare. 

Men på sätt och vis tar jag tiden tiden tillbaka genom att gå igenom den än en gång idag. Fast på ett symboliskt, inte reellt sätt. 

Om jag inte hade mer eller mindre krossats maj-juni 1971, hade jag med säkerhet lyssnat på denna låt när den kom på listorna. Och med säkerhet tyckt om den. 

Vad som hände denna vår och sommar var att alla glädjeämnen försvann. Och nästan alla intressen. Det enda undantaget var - politik.

Jag lyssnade som sagt inte på pop, jag umgicks inte med vanliga kompisar, jag slutade att gå ut och dansa. Jag brydde mig inte längre om mitt utseende.eller om jag luktade illa.

Pga saker som hänt bortom min kontroll, hade jag förlorat all glädje. Och nästan allt hopp. Men det enda hopp jag hade förlade jag till politikens område. Jag visste att en socialistisk världsrevolution nog skulle skapa en situation som förr eller senare skulle få mig att må bättre. Därför ägnade jag all min tid åt att studera, och i viss män praktisera, vänsterpolitik. Men allt annat var dött. Glädjelöst. 

Det var inte det sedvanliga att någon som får vänsteråsikter börjar prioritera dessa. Jag hade haft vänsteråsikter i många år. Vad som hände var att besvikelser, trauman och allt annat jäkligt gjorde att politiken blev mitt enda hopp i  en för övrigt död och steril värld. 

Jag kan 50 år senare drömma att det inte var så utan att jag den 27 juli 1971 satt och lyssnade på Kvällstoppen och blev hänförd av Tweedle Dee Tweedle Dum.

Men så var det tyvärr inte.