Den kanske värsta mardröm jag någonsin har haft

I natt drömde jag. Drömmen efterlämnade en extremt obehaglig känsla.  Vilket ni kanske förstår efter att ha läst detta inlägg.

Jag upptäckte att jag under en period stått inför en utredning i någon form av domstol. Det var inte en vanlig domstol, utan en hemlig specialdomstol med extraordinära befogenheter. Den var kanske knuten till militären.

Jag inkallades till den och anklagelserna var också extraordinära. I princip gick det ut på att något i min personlighet förstörde andra människor. Det var inte något jag sa, eller gjorde, som var det viktigaste. Det var den jag är.

De medgav att jag kunde vara riktigt charmig och till och med empatisk. Men bakom detta fanns det alltså något i min utstrålning som förstörde. Det trängde sig in i andra människor och deformerade dem.

Det värsta var inte anklagelserna utan att jag insåg att de hade rätt...

Samtidigt insåg jag att det förmodligen skulle bli dödsstraff för detta. Och jag ville inte dö.

Nu var det så att domstolen hade många anställda, förutom de som hade framfört anklagelserna mot mig. Så jag gick till de andra.

Jag vädjade till dem. Jag berättade om anklagelserna och såg till att jag såg trevlig, upprörd och sympatisk ut. De såg chockade på mig. Hur kunde en domstol, ja, även en specialdomstol som deras som tog upp extraordinära fall, komma med något så absurt.

De försäkrade mig om att de skulle se till att anklagelserna skulle läggas ned.

Jag borde ha varit glad.

Men det var jag inte. Jag tyckte att min charmiga upprördhet hade varit falsk. Jag hade som sagt övertygats om att anklagelserna var riktiga. Och nu hade jag kommit undan med hjälp av min manipulativa förmåga.

Sedan vaknade jag. De första minuterna efter att ha vaknat trodde jag fortfarande att dessa anklagelser var sanna. Jag till och med kom på mig själv med att hoppas att någon skulle skicka en lönnmördare på mig som skulle kunna verkställa den dom som jag genom en insmickrande manipulativ charm hade lyckats undgå.

Vacker "politisk" dröm - och en mild mardröm

/Hämtat från min huvudblogg 21/4 2023/

Jag har haft de mest konstiga  drömmar inatt. Märkliga. 

Den första drömmen var politisk, fast inte på ett vanligt sätt. Vi var en grupp som skulle bestämma oss för vilken  linje vi skulle ha - politiskt, kulturellt, jag tror även religiöst. 

På sätt och vis verkade vi vara hippieliknande.  Det fanns både kvinnor och män, men alla männen såg lite ut som hippies - långhåriga och oftast med färgglada kläder. På något sätt verkade dikotomin manligt - kvinnligt vara upplöst. 

Vi bildade arbetsgrupper där vi skulle beta av olika områden. Det var både spännande och roligt.  På något sätt mysigt. 

Grundkänslan var mycket optimistisk. Det var inga diskussioner om hur man skulle ta makten eller typ slå ner den borgerliga statsapparaten. På¨något sätt kändes det som om allt motstånd redan var borta. Vi diskuterade,, och känslan var att när vi var klara med utarbetandet av vår linje skulle vi kunna genomföra den med en gång. 

Det fanns inga som skulle kunna hindra oss. 

Den politiska linjen som vi verkade komma fram till var någon form av anarkism. Kulturellt var vi som sagt nån form av hippies. (Men troligen utan tunga drogar, LSD eller sånt) .

Det var en fin grundkänsla i allting. När jag försöker jämföra med känslan av något som jag varit med om i verkligheten får jag associationer till gudinneveckorna i Näsåker 2007, 2008, 2009 , 2010 och 2013. 

Jag vaknade efter drömmen. Och efter ett tag somnade jag och drömde på nytt. 

Det blev något helt annat. Jag var i en buss med andra människor. Vi trodde vi skulle åka till våra respektive hållplatser. Jag får på något sätt associationer till buss 751 i Södertäljeområdet. 

Det är varmt ute. Det är sommar. 

Så plötsligt stannar bussen.På en hållplats ingen sett förut. Vi får reda på att alla måste av. Bussen går inte längre. 

Hållplatsen - om det nu ens är en sådan - finns på en väg som går rakt igenom en skog. Det är en riktig bilväg, men man ser bara träd  på båda sidorna. 

Vi får reda på att bussen inte kommer att köra vidare - vare sig framåt eller tillbaks från där vi startade. Den kommer att vara kvar i skogen. 

Paniken börjar växa. Ingen vet alltså var vi är. Chauffören verkar dessutom plötsligt ha försvunnit på ett mystiskt sätt. Så vi har ingen att fråga.

Folk kommer med teorier om var vi kan vara - men ingen kommer på något som verkar stämma. Vi vet inte om det finns  någon stad eller by i närheten.  Det verkade som om mobiler konstig nog ändå fungerade, men det hjälpte inte. Någon ringde till en person  hen kände, men kunde endast säga att vi var på en okänd väg, med träd runt omkring - inga skyltar, ingenting som sa var vi var. Det var alltså inte möjligt att säga "kan du komma hit och hämta mig" (eller oss). Hämta? Var? (GPS verkar inte funnits i denna dröms värld). 

Varför skrev jag i titeln att det var en mild mardröm?Anledningen till det var att det var så pass varmt. För de flesta kom efter ett tag fram till att det fanns ingenting att göra nu - det skulle snart bli kväll. Men det var så varmt så vi kom till sist på att alla kunde lägga sig i skogen runt omkring. Och somna. 

I hopp om att något skulle hända dagen efter som skulle bringa klarhet i var vi var, och om det fanns några människor i närheten som skulle kunna hjälpa oss.  

Bättre lycka nästa dag?

Jag har känslan att de båda drömmarna på något sätt hängde ihop. men vet inte riktigt hur.

Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

Detta inlägg av mig publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är det naturligtvis helt meningslöst, men som känsloutbrott kanske det har ett visst intresse.

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att tro att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.

Nyklippt

 

Det var kanske en drönare

/TILLÄGG: Det VAR en drönare. Polisen använder drönare i Södertälje pga skjutningarna. Deras utseende och beteende sägs motsvara det jag såg. /

Om jag inte visste att det numera finns en. massa drönare med egenskaper jag nog inte känner till skulle jag kanske kalla det jag såg idag för en UFO-observation.

Det var vid busshållplatsen vid Hovsjö centrum på tisdag kväll, efter att det hade blivit mörkt. Jag såg upp och såg ett rött ljus. Tänkte först att det var ett flygplan, men det rörde sig inte som ett flygplan. det ändrades kurs hela tiden, inom ramen för att ganska litet fält.

Det såg heller inte alls ut som en helikopter. Dels hördes det inget ljud, dels har inte heller helikoptrar ett sådant rörelsemönster. Helikoptrar kan ändra kurs, men inte hela tiden och inte i ett så snävt område.

Efter ett tag förvandlades ljuset från rött till blårött. Vare sig det blåa eller röda ljuset blinkade såsom lampor på flygplan eller helikoptrar kan göra.

Däremot kom det efter ett tag från den blåa ljuspunkten en blå ljusstråle som verkade riktas snett nedåt.

Ett tag blev jag rädd en mycket kort tid, tänkte tanken "Tänk om det börjar närma sig med mycket snabb hastighet". Det stod några få människor i min närhet, men de pratade med varandra, och tittade inte uppåt. Tyckte det var pinsamt, så jag vågade inte uppmärksamma dem och fråga vad de trodde att det var för något.

Så slocknade det röda, och nu var ljuset endast blått. Det blåa blev sedan större och var inte längre en punkt, utan såg ut som ett en rand, som bildade typ en ofullbordad fyrkant utan botten.

Sedan satte jag mig i bussen. Tittade upp genom ett fönster, och då såg jag föremålet igen. Nu tycke jag att det såg närmare ut, och vid det blå ljuset tyckte jag se konturerna av något mörkt, som verkade fyrkantigt.

Sedan kom jag till Södertälje centrum och där syntes inget. När jag några rimmar senare kom tillbaka till Hovsjö fanns inte längre det märkliga fenomenet kvar. 

Hur står det till?

Det var namnet på en låt som gick in på femte plats på Svensktoppen idag för femtio år sedan - den 7 maj 1972. Den framfördes av en grupp som hette Glenmarks.

 

När den kom hörde jag den inte. Men i juli samma år hörde jag den sjungas på gräsmattan utanför ett hus i Fruvik. Den sjöngs av en tjej som hette Bettan, och som jag tyckte var mycket sympatisk. Och vi som satt där på gräsmattan när det började skymma hade mycket roligt

 

Det är väl därför jag minns sången så bra.. Men jag visste inte vilka som spelat in den, eller hur gammal den var. Men sedan kom Youtube, och Nostalgilistan. Så nu vet jag.

 

Och när jag hör den nu kommer känslorna från den kvällen tillbaka...

 

Och den kan alltså höras här.

Nu får det vara nog

Den första februari 2020 sålde Telge Bostäder ut det hus där jag bor till ett privat företag.  Sedan dess har det mesta gått sämre. 

I minst en månad har dörren till vår uppgång inte fungerat. När den är låst funkar vanligtvis inte den elektroniska nyckel vi har,  så om man ska in får man vänta tills någon går ut. Så det är ju bättre när den är olåst, men då kan ju vem som helst komma in, och det är ju inte riktigt bra, det heller. 

Ibland fungerar nyckeln, men det brukar vara i genomsnitt ett halvt dygn, sedan fungerar den inte längre. 

Så om man ska gå ut är det bäst att komma hem tidigt, då chansen är stor att någon annan ska gå ut. Annars kan man ju bli stående utanför ytterdörren en hel natt. (Nej, jag har faktiskt inte telefonnummer till någon av grannarna). 

Dumt nog har jag glömt att gå med i Hyresgästföreningen. vilket jag absolut borde ha gjort. 

Om Telge Bostäder inte sålt ut oss hade det absolut  inte hänt något sådant. De hade ett servicekontor alldeles i närheten, och de fixade saker mycket snabbt. 

Telge Bostäders styrelses sammansättning avspeglar de politiska styrkeförhållandena i Södertälje kommun. Alla partier utom Vänsterpartiet röstade för att vi skulle säljas ut. 

De frågade aldrig oss som bodde där. Det var ett rent illdåd.

PS. Det innebär också att morgontidningen den senaste tiden endast kommit i genomsnitt varannan dag. Exempelvis har den inte kommit idag. Tidningsutdelaren kommer ofta inte in.