Mer om Runaways

När skivalbum är tillräckligt gamla hamnar de till sist på YouTube.Det gjorde även de två LP-skivor av Runaways jag köpte i slutet av 1977 eller i början av 1978.   Den ena var förmodligen den första de gav ut och hette helt enkelt "The Runaways". Den kan höras här. Den andra jag köpte hette "Waiting for the Night" och kan höras här.

Runaways som grupp hade en närmas explosiv effekt på mig. Det liknade inte något jag hade hört förut.

I jämförelse med andra tjejgrupper jag hört  var detta  något helt nytt. Som SvD-skribenten skrev i juni 1978 spelade gruppen förvisso på en form av sexualitet. men inte alls på det sätt som kvinnor inom pop och rock brukade göra. Det här var ingen snäll traditionellt "kvinnlig" sexualitet utan en  - kan man kanske säga -  intensiv sexualiserad aggressivitet. Eller en aggressiv sexualitet, om man föredrar den termen. 

Deras första skiva som endast hette "The Runaways" motsvarar kanske bäst den senare termen, medan "Waitimg for the Night" kanske den förra. 

Skillnaden var kanske att  Cherrie Currie hade lämnat gruppen mellan dessa två skivor. Efter att hon lämnade tonades sexualiteten ner en del, medan de aggressiva dragen förstärktes. 

Ett tydligt exempel på detta är kanske "You´re Too Possessive" från "Waiting for the Night", som kan höras här.

Annars är kanske den mest kända av deras låtar "Cherry Bomb" som fanns på deras första LP.  

Jag vet inte riktigt hur det gick till när Cherrie Currie lämnade, men enligt SvD-artikeln från juni 1978 pratade flera av medlemmarna i Runaways om hur dålig hon hade varit... 

Anna Charlotta Gunnarsson har i sin bok "Kvinnorna som formade pophistorien" jämfört relationen mellan Runaways unga manliga fans med den relation som fanns mellan de kvinnliga fansen och manliga popgrupper, som exempelvis de tidiga Beatles. Hon menar att denna parallell inte brukar uppmärksammas. 

Det är riktigt. När unga manliga fans entusiastiskt skriker "We want Runaways" och till och med trampar ner varandra i sin iver, går det absolut att dra paralleller med ex.vis Beatleshysterin. 

Själv fick jag inte vara med om tumultet den 13 juni 1978. Och fick inte heller höra Runaways live.

Men de har ju kvar en medlem som fortfarande turnerar. Hon heter Joan Jett, och vem vet en dag kanske hon har en konsert i Stockholm. Då ska jag nog försöka gå dit.

När jag missade Runaways i Stockholm

Den 13 juni 1978 - alltså imorgon för 46 år sedan - spelade Runaways i Stockholm. Jag visste vilka de var, och hade två LP-skivor med dem. Jag visste också om att de skulle spela, och en del av mig hade tankar att jag skulle gå på deras konsert.  En annan mer förnuftig, eller ska man kanske säga, tråkig, del av mig avvisade snabbt idén. Och vann med lätthet den inre konflikten.

Den delen av mig kunde väl tänka "vad var det jag sa" när jag dagen efter konserten läste Dagens Nyheters artikel om den.  Där fick man reda på att det hade blivit trängsel och panik när hundratals ungdomar hade samlats, skrikande "We want Runaways". Några skulle till och med ha blivit nedtrampade. 

Men värst av allt - det fanns också en stor bild av publiken i artikeln. Man kunde där lätt se individuella ansikten. Jag tänkte hur genant det skulle vara om mitt ansikte också hade synts där. 

Jag kan just nu inte kolla DN-artikeln men om man får tro det som stod i SvD hade jag kanske feltolkat en del av den. Inte om paniken och trängseln, men om annat. 

Jag hade tolkat vad som stod i DN att publiken framförallt var tjejer, i kanske 13-15-åråldern. Jag var 23 år, och man. Just detta fick mig verkligen att bli lättad för att jag inte varit med i publiken, och dessutom fotad

Nu skrevs SvD:s artikel dagen innan så helt säker kan man inte vara. Men enligt den skulle Runaways på sina konserter ha en till överväldigade delen "manlig publik" som skulle vara mellan - 9 och 29 år! Om konserten den 13:e blev ett undantag från den regeln vet jag förstås inte.

Men om den inte var det, skulle jag ju inte alls ha varit så udda om jag gick dit

Nedancitat från Gunnar Selander. i SvD den 12 juni 1978. 

Han intervjuar Runawaysmedlemmen Lita Ford som säger att de från början sågs som ett tjejband, men att idag ”inte någon tänker på att det är flickor som står på scenen”

 Selander kommenterar: ”Där tror hon med säkerhet fel, och av döma av hennes klädsel och uppträdande vet hon också om att hon tror fel. Visst använder Runaways sin kvinnliga dragningskraft , men de kör inte med någon traditionell image av undergivna halvt förslavade sexobjekt. De är sexsubjekt enligt sin image, lika tuffa och medvetna som någonsin de manliga rockstjärnekollegerna. Könsrollsspelet är det gamla vanliga fast rollerna är ombytta till vems glädje nu det kan vara” . 

Ja, i alla fall det sistnämnda var nog till glädje för mig. Och det skulle nog ha varit en både stor och ovanlig upplevelse om jag hade vågat ta mig dit. Men det gjorde jag ju tyvärr inte.

Det behöver inte vara hackers

Det verkar som om ett av mina gmail-konton är kopplat till ett Facebook-konto som jag inte längre använder. Från detta kommer hela tiden vänförslag från Facebook. Jag brukar ignorera dessa. Men så dök det upp ett vänförslag på en person jag känner till. 

Jag blev nyfiken. 

Så fort jag klickade på detta loggades jag ut från det fb-konto jag nu använder och loggades jag in på det fb-konto som var kopplat till detta gmail-konto. 

Det verkar ske även om jag klickar på andra vänförslag till detta konto.

Det finns hackers., och det händer till och från konstiga saker på min dator. Men det underliga som hänt just nu behöver inte alls vara ett resultat av hacker-aktivitet. Det kan vara ett exempel på hur fb-konton fungerar. 

Jag kommer i fortsättningen inte att klicka på några vänförslag från fb som jag får till denna specifika gmail-adress. Om jag då inte loggas över till det gamla fb-kontot kan jag se problemet som löst.

Hacker-attack?

Under den senaste tiden har det hänt konstiga saker med min dator. Under perioder har den inte kunnat komma ut på internet, och det har skett förändringar som jag inte själv har genomfört. 

Exempelvis ändrades plötsligt skärmbilden tillbaks till en som jag hade tagit bort för länge sedan. 

Men det konstigaste hände igår. Jag har flera facebook-konton, varav några är gamla, och inte används,

Ett av dem använde jag endast en kort tid, och var mest av allt avsedd för att undersöka om mitt huvud-konto hade blockats av andra facebook-användare. Jag kunde konstatera att så var fallet. 

Men detta konto användes inte till mer än det och jag har dessutom glömt lösenordet till det. 

Dröm om min förvåning när jag kom hem igår och upptäckte att jag hade loggats ut från mitt nuvarande FB-konto och istället loggats in på detta gamla  - som jag alltså inte ens minns lösenordet till...

Av två anledningar kan jag med bestämdhet säga att jag inte genomfört denna förändring själv. För det första - förstås - för att jag glömt lösenordet till det. 

Det enda sättet som det skulle gå till på är om jag omedvetet minns lösenordet och loggat in utan att veta om det... Jag skulle alltså ha en delpersonlighet som har kunskaper som mitt medvetna jag saknar - och som utifrån dessa agerar på egen hand. 

Det låter förstås milt sagt osannolikt, men  eftersom jag vet att jag kan dissociera är det kanske inte hundraprocentigt omöjligt...

Men det är inte endast osannolikt, det ÄR omöjligt,. Därför att förändringen skedde när jag var ute, utan tillgång till dator. Och jag har alltså INTE någon smartphone. Min mobil är gammaldags och kan inte surfa på nätet överhuvudtaget.  

Så någon som dessutom har tillgång till lösenord som jag själv har glömt verkar ha kunnat agera i min dator när jag själv inte är hemma. 

Ingenting verkar å andra sidan ha gjorts på denna övergivna fb-sida. Någon verkar ha loggat in på den, och sedan nöjt sig med det. 

Vad är syftet? Nån sorts obehaglig markering - vi kan ta oss in på datorn när vi vill - och du kan inte hindra det?

Det finns en mycket begränsad grupp personer som kan ha intresse av ett sådant agerande. Jag har en ganska bestämd uppfattning om vilka det kan vara. Och varför de i så fall gjorde det. 

Men jag loggade förstås ut på det gamla kontot och loggade på nytt in på det nuvarande. Det var inte alls svårt. 

Och jag kommer inte att ändra det jag skriver pga något sådant. De har väl haft sitt lilla roliga. Och jag fortsätter som förut. 

PS. Sedan har sidan ändrats tillbaks till den gamla konstiga,  två gånger. Jag har ändrat tillbaks till den nya lika många gånger. Det här är ju absurt.

Triggande dag

Det finns några dagar som jag intressant nog inte står ut med. Det här är en sådan dag. Det är min namnsdag (och nej, gratulera mig INTE, jag blir bara illa berörd!).

Jag blir nervös av dagen. Det ska bli skönt när den är över.

Funderingar om trans...

Jag är inte emot den nyligen antagna lagen för att jag är emot transsexuella. Tvärtom. Under stora delar av mitt liv har jag själv uppfattat mig som sådan. 

Sommaren 1975 fick jag en mycket stark önskan att bli kvinna. Den kom igen 1983, och 1993. Och även senare. 

Under flera av dessa perioder fick jag samma upplevelse som många transsexuella vittnar om. Att jag egentligen är en kvinna och att jag är född i fel kön.

Om det för ett antal år sedan hade varit lika lätt att få genomgå könsförändringsoperationer (eller som det numera kallas, könsbekräftande operationer) är det klart möjligt att jag skulle ha gjort det. 

Men jag är lite för skeptisk för att anse att upplevelser nödvändigtvis är en så att säga objektiv verklighet. När jag tänkte på att försöka genomföra sådana operationer såg jag det inte som att jag genom dessa skulle "bli" kvinna i en absolut mening. Jag såg det snarare som att jag på det sättet skulle kunna komma så nära att bli en kvinna som det med dagens teknik överhuvudtaget är möjligt. Jag såg det alltså INTE som att jag i en absolut mening skulle bli kvinna. 

Jag är visserligen inte filosofisk materialist i en absolut mening, men jag uppfattar det materiella som en så pass viktig del av verkligheten att det inte går att bortse från det. 

Och jag har definitivt aldrig ansett att en man till och med kan bli kvinna utan operationer och hormonbehandlinng. En sådan  extrem typ av idealism har jag aldrig anammat. 

Även när jag funderade på operationer såg jag det som förmätet att tro att jag efter eventuella sådana skulle kunna identifiera mig som kvinna. Att bli kvinna såg jag som ett ouppnåeligt ideal som jag skulle kunna närma mig, men aldrig helt och hållet uppnå. 

Att gå ett steg längre och säga att var och en som säger sig vara kvinna är en kvinna är inte endast ett slag mot de som är kvinnor utan även mot de som är transsexuella på riktigt. Det gör det hela som något oerhört lättvindigt. .Säg att du är kvinna och så, hokus pokus filiokus, så är du det. Hokus pokus filiokus är ett lämpligt ordval, för det är en folklig förvrängning av orden som yttras vid nattvarden i katolska kyrkan.

Med dessa ord skulle brödet och vinet förvandlas till kött och blod. Den katolska kyrkan såg inte detta som magi, men i den folkliga föreställningen blev det till magi - så en förvrängning av de latinska orden började användas av trollkonstnärer som fick kaniner att försvinna genom olika trix. 

Det är lika omöjligt för en man att förvandlas till en kvinna, eller en kvinna till en man, genom att att säga "jag är en kvinna," alternativt "jag är en man", som det är för bröd och vin att förvandlas till kött och blod, för att man läser en latinsk formel över det. 

Och medan denna absurda diskussion pågår idag, värms jorden gradvis upp, utom tydligen vid våra breddgrader (har Golfströmmen redan kollapsat?) . Det kan inte heller åtgärdas genom magiska formler,  som exempelvis  "Den globala uppvärmningen är en myt" eller "Greta Thunberg är bara ett okunnigt barn". Vinet blir inte blod genom magiska formler, en man blir inte en kvinna genom magiska formler, och jorden blir inte heller svalare genom magiska formler. 

Även om jag gärna skulle önska att det vore så - åtminstone det sistnämnda.  

Nattvarden: när ord sägs kunna förändra den materiella verkligheten

En Brezjnev-vänlig dröm

Kan man ha åsikter i drömmar som man inte har i vaket tillstånd?

I natt hade jag en oerhört märklig dröm. Den handlade om en dokumentär om Sovjetunionens sönderfall. Men den var en mycket annorlunda sådan. 

Den tog inte alls upp Michail Gorbatjov, Jegor Ligatjov, Boris Jeltsin eller Gennadij Janajev. Den slutade med Leonid Brezjnevs död. 

Den handlade om sextio-och sjuttiotalet och det någorlunda oblodiga men byråkratiska Sovjet som fanns då. Dess grundtes var att detta Sovjet var värt att bevara. Och att hela sextio-  och sjuttiotalen var en kamp för att bevara det. 

I dröm-dokumentären intervjuades ögonvittnen och man fick höra inspelningar (uppenbarligen gjorda i smyg) från mer eller mindre privata uttalanden från sovjetledare. 

I dessa fanns en insikt om att Sovjet i grunden var hotat, och att det måste organiseras på ett sätt som gör att det kan bevaras. Obs det handlar hela tiden om just det tröga byråkratiska Sovjet från just den tiden och vare sig Lenins revolutionära Sovjet eller Stalins mardrömslika terrorstat berörs. 

Sovjetledarna beskrivs inte som idealister eller hängivna kommunister. Utan som byråkrater som vill behålla Sovjet, Men de beskrivs inte heller som onda, utan som personer som uppriktigt tror att just detta tröga samhällssystem trots sina brister är det bästa som kan uppnås. 

Man får ta del av hur de diskuterar. Ganska ångestfyllda diskussioner mot en mörk bakgrund - nämligen upplevelsen att det de vill bevara är hotat från alla håll. Drömmens dokumentär delar uppenbarligen detta synsätt. 

Dokumentären slutar alltså, mycket abrupt,  med  Brezjnevs död.  Och med att hävda att i och med att han dog var allt egentligen slut. Hans regim var den sista som  hade en chans att stabilisera Sovjet och när han försvann var Sovjets undergång endast en tidsfråga. 

Det beskrivs som något mycket tragiskt. 

När jag vaknar undrar jag om en del av mig verkligen  tycker så. Om inte, varför får jag en sådan dröm? 

Sedan kom jag och tänka på en opinionsundersökning som gjordes i Ryssland 2013, Där frågan ställdes vilken tidigare ledare i Ryssland som var mest populär och som man ville ha tillbaka. Brezjnev kom etta.  Gorbatjov och Jeltsin hamnade i botten (men Lenin kom tvåa).

Så jag tänkte att vad man än säger om mitt dröm-jags märkliga åsikter, så delades de kanske 2013 av oerhört många ryssar.