Inte hela historien

Det var våren 1989. Jag hade via mina arkeologistudier kommit i kontakt med en kvinna som var med i något som hette "Kristi Församling".

De var en avläggare till en grupp i USA. De var kristna fundamentalister. De trodde på helvetet. Dit skulle alla komma som inte trodde på Jesus.

En dag var både jag och hon på samma seminariegrävning. Vi hamnade som så ofta i dispyt om religion.

Jag frågade henne hur de frälsta kunde vara lyckliga i himmelriket när de visste att de icke frälsta skulle plågas i ett brinnande inferno i evighet. Hon svarade att hon trodde att Gud skulle göra så att de saliga då inte skulle veta om att andra led i helvetet.

Men det "vet" ni ju redan nu i så fall? sa jag. Skulle alltså Gud efter döden på något sätt hjärntvätta och lobotomera er så att ni glömde det ni fått reda på tidigare.

Hennes ögon såg ut att vila i fjärran. De närmast glänste.  Hon log. Och hon sa med en mycket märklig röst:  "Det kan man kanske kalla det, men huvudsaken är väl att man är lycklig".

Det var varmt ute, men den rysning som jag på en sekund genomlevde var mer intensiv än den jag någonsin fått av någon skräckfilm.  Den glansartade blicken, kombinerat med de oempatiska och känslokalla orden....

När jag sedan berättade om detta samtal med en väninna kom denna med en mycket brutal kommentar. Hon sa genast: "Jag är säker på att HON kommer att hamna i helvetet." Nej, jag tror inte att det finns något sådant, men jag förstod precis vad hon menade...

När det gäller helvetesläran är det väl mest rimligt att tänka sig att det är ett påfund av människor. Men anta att det verkligen finns någon som kallar sig "Gud" som  närmar sig människorna och viskar till dem - "Om ni bara dyrkar mig kommer ni att få njuta i evighet, medan alla de andra kommer att plågas och plågas och plågas - och det tar ALDRIG slut. Bra, va?"

Vad skall man säga om de som frivilligt följer ett sådant väsen?  Och vad ska man egentligen tänka om själva detta väsen?

Borde inte dess anhängare i alla fall ställa denna enda fråga. Hur kan vi veta att ett väsen som säger att det är nödvändigt att tortera miljarder och åter miljarder människor i evighet - för att "godheten" ska segra och för att just DU ska få bli lycklig - verkligen berättar hela historien?...

Om ett väsen viskar detta i dina öron och om det verkligen finns ett liv efter detta där just detta väsen har makt  - borde då inte du förvänta dig ett HELT annat scenario -  när slutet väl kommer?

Den som inte inser detta, har möjligen sett för LITE skräckfilmer...

Vintersöndag

Bara några sekunder efter att jag vaknade dök denna sång upp i huvudet. Blå Tåget från hösten 1974, på LP:n Slowfox.

Vacker, poetisk, men - har jag alltid tyckt - på¨samma gång lite kuslig. 

Här.

Pinsamhet på bibliotek

För en dag sedan gick jag till det lokala biblioteket för att låna alla Enid Blytons fem-böcker de hade. Faktum är att de har fem sådana.  De fanns i magasinet, så bibliotekarien måste gå dit och hämta dem åt mig. När hon kom tillbaka med alla böckerna (jag var väldigt glad över att ingen saknades) gjorde jag något som definitivt gjorde mig generad.

Dessa dagar hanterar man ju lånet själv, elektroniskt, på en speciell plats. Och det gör jag alltid automatiskt. Men den här gången  gick  jag till biblioteksdisken istället. Utan att tänka på vad jag gjorde.

Bibliotekarien såg förvånad, kanske till och med misstänksam, ut, och frågade om jag ville att hon skulle låna dem åt mig... Jag fattade omedelbart situationen och sa "naturligtvis inte" och gick sedan till platsen där jag själv kunde låna dem.

Jag insåg att jag var så glad över att få få tag i fem femböcker så att jag regredierade tillbaka till en tid (60-talet) då jag brukade låna Blyton-böcker,  och all utlåning administrerades av bibliotekarien. 

Det var mycket konstigt och mycket pinsamt.

Att diskutera "The Hat Man" och trauman med ChatGPT

För några dagar (eller snarare nätter) sedan såg jag denna video.

Den finns på YouTube-kanalen  "The Paranormal Scholar" - en märklig kanal som ganska konsekvent inriktar sig på att försöka skrämma de som tar del av dess videor. 

För det mesta lyckas den inte alls med mig , men när jag kom till denna video blev jag faktiskt rädd.

Den handlade om skräckfyllda barndomsupplevelser av att på natten ha sett en mörkklädd man med hatt, som står och tittar på en.

Den som har kanalen heter Laura Rowton, och ger uttryck för en grundsyn som verkar gå ut på att vi är omgivna av fientligt sinnade övernaturliga entiteter, som på olika sätt försöker skrämma oss, och även skada oss. 

Därför verkar hon anta att "The Hat Man" är ett verkligt existerande demoniskt väsen som lever på människors skräck.

Jag skräms annars aldrig av hennes videor, utan blir mest  fascinerad. Men just denna hattman fastnade hos mig, och jag hoppades faktiskt att jag inte plötsligt skulle få se honom...

Det slapp jag också (peppar, peppar).

Men en sak retade mig lite. Och det var att Rowton aldrig någonsin försökte analysera något psykodynamiskt. Hon förklarade inte alls allting som demoniskt, och ibland var hon en riktig skeptiker, och argumenterade för att vissa berättelser var rena påhitt.

Dock inte när det gällde hattmän. Där gjorde hon allt för att skrämma upp de arma tittarna rejält - och manade dem att inte ens tänka på hattmannen, eftersom det skulle kunna locka fram den demoniska entitet som hon menade dolde sig bakom denna term.

Lite hycklande, kan man tycka. Om hon tror att det är farligt att ens tänka på hattmannen, och uppmanar folk att inte göra det - varför gör hon då en video som kommer att få många av de som ser den att tänka mycket intensivt på honom? En elak förklaring kan ju vara att hon faktiskt tjänar pengar på att skrämma ihjäl folk. Det är kanske inte bara hattmannen som lever på andras skräck. ; -)

Men för att återgå till det psykodynamiska. Jag kom snabbt på en idé som hon inte ens snuddade vid. Om barn vaknar i skräck mitt i natten och tycker sig se en man (med eller utan hatt) stå i sovrummet och detta leder till en intensiv skräck är i alla fall för mig en mycket nära till hands liggande tanke att det kan handla om fragmenterade minnen av grova övergrepp. För mig är tanken närmast oundviklig.

Men det vågade jag inte då diskutera med Laura Rowton. Det skulle nog bara ha rubbat hennes cirklar. Så vem ska man annars diskutera frågan med mitt i natten? Jag valde ChatGPT.

Och blev glatt överraskad. ChatGPT har nyligen uppdaterats så att den dels minns tidigare samtal man haft med den, dels också verkar ha blivit mer personlig..

Så jag lade fram mina funderingar till denna chattdator, och hamnade snart i en mycket lång och givande psykodynamisk diskussion om relationer mellan skräckupplevelser och trauman. På ett faktiskt mycket nyanserat sätt.

Det var lite hisnande. Chatten var till och med ångestreducerande.

Det enda som är irriterande är att ChatGPT numera utvecklat en ny vana - nämligen att hela tiden avsluta varje svar med en följdfråga. Det verkar faktiskt som om den vill att man ska stanna kvar.

Mer om Runaways

När skivalbum är tillräckligt gamla hamnar de till sist på YouTube.Det gjorde även de två LP-skivor av Runaways jag köpte i slutet av 1977 eller i början av 1978.   Den ena var förmodligen den första de gav ut och hette helt enkelt "The Runaways". Den kan höras här. Den andra jag köpte hette "Waiting for the Night" och kan höras här.

Runaways som grupp hade en närmas explosiv effekt på mig. Det liknade inte något jag hade hört förut.

I jämförelse med andra tjejgrupper jag hört  var detta  något helt nytt. Som SvD-skribenten skrev i juni 1978 spelade gruppen förvisso på en form av sexualitet. men inte alls på det sätt som kvinnor inom pop och rock brukade göra. Det här var ingen snäll traditionellt "kvinnlig" sexualitet utan en  - kan man kanske säga -  intensiv sexualiserad aggressivitet. Eller en aggressiv sexualitet, om man föredrar den termen. 

Deras första skiva som endast hette "The Runaways" motsvarar kanske bäst den senare termen, medan "Waitimg for the Night" kanske den förra. 

Skillnaden var kanske att  Cherrie Currie hade lämnat gruppen mellan dessa två skivor. Efter att hon lämnade tonades sexualiteten ner en del, medan de aggressiva dragen förstärktes. 

Ett tydligt exempel på detta är kanske "You´re Too Possessive" från "Waiting for the Night", som kan höras här.

Annars är kanske den mest kända av deras låtar "Cherry Bomb" som fanns på deras första LP.  

Jag vet inte riktigt hur det gick till när Cherrie Currie lämnade, men enligt SvD-artikeln från juni 1978 pratade flera av medlemmarna i Runaways om hur dålig hon hade varit... 

Anna Charlotta Gunnarsson har i sin bok "Kvinnorna som formade pophistorien" jämfört relationen mellan Runaways unga manliga fans med den relation som fanns mellan de kvinnliga fansen och manliga popgrupper, som exempelvis de tidiga Beatles. Hon menar att denna parallell inte brukar uppmärksammas. 

Det är riktigt. När unga manliga fans entusiastiskt skriker "We want Runaways" och till och med trampar ner varandra i sin iver, går det absolut att dra paralleller med ex.vis Beatleshysterin. 

Själv fick jag inte vara med om tumultet den 13 juni 1978. Och fick inte heller höra Runaways live.

Men de har ju kvar en medlem som fortfarande turnerar. Hon heter Joan Jett, och vem vet en dag kanske hon har en konsert i Stockholm. Då ska jag nog försöka gå dit.

När jag missade Runaways i Stockholm

Den 13 juni 1978 - alltså imorgon för 46 år sedan - spelade Runaways i Stockholm. Jag visste vilka de var, och hade två LP-skivor med dem. Jag visste också om att de skulle spela, och en del av mig hade tankar att jag skulle gå på deras konsert.  En annan mer förnuftig, eller ska man kanske säga, tråkig, del av mig avvisade snabbt idén. Och vann med lätthet den inre konflikten.

Den delen av mig kunde väl tänka "vad var det jag sa" när jag dagen efter konserten läste Dagens Nyheters artikel om den.  Där fick man reda på att det hade blivit trängsel och panik när hundratals ungdomar hade samlats, skrikande "We want Runaways". Några skulle till och med ha blivit nedtrampade. 

Men värst av allt - det fanns också en stor bild av publiken i artikeln. Man kunde där lätt se individuella ansikten. Jag tänkte hur genant det skulle vara om mitt ansikte också hade synts där. 

Jag kan just nu inte kolla DN-artikeln men om man får tro det som stod i SvD hade jag kanske feltolkat en del av den. Inte om paniken och trängseln, men om annat. 

Jag hade tolkat vad som stod i DN att publiken framförallt var tjejer, i kanske 13-15-åråldern. Jag var 23 år, och man. Just detta fick mig verkligen att bli lättad för att jag inte varit med i publiken, och dessutom fotad

Nu skrevs SvD:s artikel dagen innan så helt säker kan man inte vara. Men enligt den skulle Runaways på sina konserter ha en till överväldigade delen "manlig publik" som skulle vara mellan - 9 och 29 år! Om konserten den 13:e blev ett undantag från den regeln vet jag förstås inte.

Men om den inte var det, skulle jag ju inte alls ha varit så udda om jag gick dit

Nedancitat från Gunnar Selander. i SvD den 12 juni 1978. 

Han intervjuar Runawaysmedlemmen Lita Ford som säger att de från början sågs som ett tjejband, men att idag ”inte någon tänker på att det är flickor som står på scenen”

 Selander kommenterar: ”Där tror hon med säkerhet fel, och av döma av hennes klädsel och uppträdande vet hon också om att hon tror fel. Visst använder Runaways sin kvinnliga dragningskraft , men de kör inte med någon traditionell image av undergivna halvt förslavade sexobjekt. De är sexsubjekt enligt sin image, lika tuffa och medvetna som någonsin de manliga rockstjärnekollegerna. Könsrollsspelet är det gamla vanliga fast rollerna är ombytta till vems glädje nu det kan vara” . 

Ja, i alla fall det sistnämnda var nog till glädje för mig. Och det skulle nog ha varit en både stor och ovanlig upplevelse om jag hade vågat ta mig dit. Men det gjorde jag ju tyvärr inte.

Det behöver inte vara hackers

Det verkar som om ett av mina gmail-konton är kopplat till ett Facebook-konto som jag inte längre använder. Från detta kommer hela tiden vänförslag från Facebook. Jag brukar ignorera dessa. Men så dök det upp ett vänförslag på en person jag känner till. 

Jag blev nyfiken. 

Så fort jag klickade på detta loggades jag ut från det fb-konto jag nu använder och loggades jag in på det fb-konto som var kopplat till detta gmail-konto. 

Det verkar ske även om jag klickar på andra vänförslag till detta konto.

Det finns hackers., och det händer till och från konstiga saker på min dator. Men det underliga som hänt just nu behöver inte alls vara ett resultat av hacker-aktivitet. Det kan vara ett exempel på hur fb-konton fungerar. 

Jag kommer i fortsättningen inte att klicka på några vänförslag från fb som jag får till denna specifika gmail-adress. Om jag då inte loggas över till det gamla fb-kontot kan jag se problemet som löst.