Skriet

Edvard Munch, Skriet, 1893. 

"Masochism"

Istället för att som de flesta - kvinnor som män - gör i ett patriarkat. att på åtminstone något plan sexualisera manlig dominans och kvinnlig underordning, gjorde jag precis tvärtom . Jag har sedan jag började närma mig puberteten alltså konsekvent sexualiserat motsatsen. Dvs kvinnlig dominans och manlig underordning.

Men jag vill snabbt tillägga en sak. Det betyder inte att jag vill bli piskad, eller utsättas för något annat som gör ont. Jag har svårt att förstå hur någon sexuell känsla kan finnas kvar om det gör väldigt ont.

Det innebär absolut inte heller att jag skulle uppskatta att sitta fastkedjad vid en vägg, i ett rum fyllt med tortyrinstrument , och med en person som sakta går mot mig med några av dessa i sina  händer. .

Om det var verkligt skulle jag förstås vara livrädd. Kanske få en hjärtattack.

Om det inte var verkligt utan en så kallad BDSM-ritual skulle jag tycka att det var bisarrt och löjligt och snabbt som bara den kommit med ett sånt där så kallat stoppord (och kanske innerst  inne varit rädd för att det kanske inte var en BDSM-ritual när allt kommer  omkring  utan "the real thing" *ryser*.)

Nej, det är alltså inte den typen av saker det handlar om. 

Men det betyder att om jag levde i en värld där exempelvis "mansplaining" (att en man överlägset förklarar något för en kvinna som förväntas titta på honom med beundrande ögon) inte fanns, men där "womansplaining" (att en kvinna självsäkert förklarar något för en man som lyssnar med tindrande ögon) var vardagsmat skulle jag finna den, inte nödvändigtvis sympatisk,  men i alla fall sexuellt meningsfull.

Och om det inte oftast var så att tjejer i tonåren såg upp till de självsäkra killarna, utan att normen var att de unga killarna såg upp till de självsäkra tjejerna....

Jag tror inte mansdominansens grund är kroppslig styrka, men denna bidrar förvisso som en förstärkande faktor.. Därför skulle jag uppleva en värld som mer riktig, mer verklig, och mer sexuellt trovärdig, om det var kvinnor som i genomsnitt var fysiskt starkare än män.

Och så vidare. Jag kan ta exempel efter exempel, men de här kanske räcker för att ni ska se vad jag menar.

Rent intellektuellt tycker jag förstås att jämställdhet är det bästa. Det tycker jag nog också i de delar av känslolivet som inte är direkt påverkat av min sexualitet. Men i de delar av känslolivet som är påverkat av min sexualitet tycker jag ren jämställdhet verkar, tja, tråkigt. Det som där känns naturligt  - och alltså "sexuellt meningsfullt" - är att kvinnor dominerar över män.

Detta skapar en stark känsla av ensamhet. Hur kan jag sexuellt uppfatta världen på ett sätt som är så diametralt motsatt mot hur andra uppfattar den? Det är - och har varit sedan 12-13-årsålden - en hisnande, olustig känsla av att vara i en uppochnedvänd värld, där andra människors  spontana sexuella bild av världen inte endast är motsatt min, utan till och med av mig upplevs som motsatsen till vad jag spontant uppfattar som självklart, och naturligt.  Och det är rent ut sagt otäckt.

Sedan har vi den så kallade BDSM-debatten. Som på senare tid mest bestått av att BDSM-negativa feminister (det finns också BDSM-positiva som kallar sig feminister, men den förstnämnda gruppen anser kanske inte att den sistnämnda är feminister  på riktigt)  har sagt att BDSM nästan alltid är ett uttryck för mansdominerat våld.

Varpå upprörda BDSM-aktivister svarat att "nej, det är det inta alls, utan vi har ett strikt system av stoppord, som gör att det är den undergivna som bestämmer -  så det så"...

Det är ju bra att det finns stoppord, men det gör också det hela så konstigt, så artificiellt. Om vi för tillfället  utgår från en manlig masochism, så  innebär det ju att den låtsasmasochistiske mannen vet att han egentligen - dominerar. ”Nej, det här gillar jag inte, så nu säger jag 'stopp', och den 'dominanta' kvinnan gör genast som jag säger”  Det är ju pinsamt. En fånig lek som  jag tycker ger en unken "låtsas"-känsla på alla plan, Jag kan inte se någon poäng alls. Allra minst en sexuell sådan.

Det får mig att tänka på ett exempel som någon sexolog från förra sekelskiftet (18-19 alltså) en gång tog upp. En överklassman går till en prostituerad och betalar för att få skura hennes kamin, medan hon ska skälla på honom och säga att han gör det dåligt.

Varför i allsin dar går han till en prostituerad för nåt sånt? Varför städar han inte alltid hemma och accepterar att  hans fru hånar honom för att han gör det dåligt? Om han verkligen  hade tänt på detta, hade han fått min fulla respekt.

Det är möjligt att både anti-BDSM-feminister och BDSM-försvarare har rätt på olika plan, En hel del BDSM kanske i själva verket är en täckmantel för ren manlig dominans och sadism. Medan andra typer är låtsasdominans,  och låtsasmasochism.

Till sitt.

Om jag hade levt i en värld  där det var kvinnlig överordning och manlig underordning som sexualiserades skulle jag kanske tyckt det var orättvist. Jag kanske till och med skulle ha revolterat. fast kanske lite försiktigt,  lite halvmasochistiskt, typ.

Och jag skulle nog tänkt att ja, det var ju orättvist, men det känns ju ändå på något sätt naturligt, Det känns ju känslomässigt riktigt, även om intellektet protesterar.

Och, framförallt, det är ju i alla fall bättre än motsatsen. För motsatsen skulle ju vara det mest helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario som något helt perverterat sinne någonsin kunde hitta på.

Så långt kommen sliter jag mig från min tankelek och inser plötsligt att det är just i detta "helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario" som jag lever.

Jag är nu nära att komma i ett rent chocktillstånd. Jag får hejda mig, för att inte i panik skrika rätt ut i luften.

Men jag kan inte hejda tårarna. Sorgen över detta går absolut aldrig att stoppa.

Den är permanent.

Första gången jag såg min lägenhet

/Från min huvudblogg 6 oktober 2017

Hösten 2006 insåg jag att jag inte skulle orka plugga kvar på universitetet. Det skapade genast ett problem. En gång i tiden hade man kunnat ha en studentlägenhet i Stockholm i fem år i sträck utan kontroller, men 2006 var detta ändrat. Numera kontrollerades studierna varje termin. Så det var bråttom.

Den enda bostadskö jag stod i var den till Telgebostäder. Att jag stod där berodde på att jag fyra år tidigare hade fått för mig att jag ville bo i Järna. Jag kände några som bodde där och det verkade fint. Telgebostäder hade lägenheter i Järna, så jag ställde mig i deras kö.

Men först försökte jag med hotellhem. Det fanns flera hotellhem i Stockholm men som skriven i Solna kunde jag inte bo där. Men det fanns ett i Solna, och en tidig förmiddag gick jag dit. Jo, jag fick ställa mig i deras kö. men det skulle kanske ta upp emot ett år. Det var för länge.

Så jag kontaktade Telgebostäder. Först såg det ut som om jag inte accepterades som hyresgäst. men det berodde på att jag hade fyllt i en del uppgifter fel. Så till sist dök det upp ett erbjudande om en etta. Det visade sig att jag också hade första plats i kön till denna, så det verkade ju idiotsäkert.

Jag skickade ett meddelande om att jag var intresserad. Jag visste inte var den låg, utom att det förvisso inte var i Järna - utan någonstans  i Södertälje.

Så fick jag en dag senare beskedet att jag kunde få titta på lägenheten fredagen den 6 oktober. Det var hyresgästen själv som skulle visa den. Han kunde inte vara där förrän sju på kvällen.

Men jag åkte till Södertälje tidigare. Jag var väl där cirka 16, och beslöt att åka till adressen i förväg för att det inte skulle bli problem om jag inte hittade med en gång.  Så jag åkte anvisad buss, och fick i alla fall på ett ungefär hum om var porten låg. Det visade sig att gatan låg i Hovsjö, där  jag hade varit en del 1998.

Sedan skulle jag åka tillbaks till centrum,  men råkade ta en annan busslinje än den jag kommit med. Den gick en helt annan väg, och jag undrade ett tag förskräckt om jag var på väg någon helt annanstans.

Men till sist kom jag till Södertälje centrum. Där satte jag mig på ett mycket trevligt café vid Centralstationen.  Det blev sedan ett av mina favoritställen under många år. Ända tills det renoverades, och sedan återuppstod som pub, och inte som café...

Och så åkte jag till Hovsjö på nytt.  Trots att jag trodde mig veta hur man sedan gick är min spatiala förmåga inte den bästa, och jag blev tvungen att ringa och kolla upp den exakta vägen. Det visade sig att lägenheten endast låg ett stenkast från busshållplatsen - och från Hovsjö centrum. Ungefär då beslöt kan mig för att ta den.

Den var också trevlig, och hyresgästen sade sig ha varit nöjd med det mesta. Så jag var riktigt uppåt när jag åkte därifrån.

Det var alltså fredagen den 6 oktober 2006 - exakt för elva år sedan, idag. Måndagen den 9 skickade jag ett meddelande att jag ville ha den, och efter att jag hade kollats upp en del skrev jag kontrakt den 23 oktober.

Jag flyttade in den 1 januari 2007.


En bild från lägenheten. som jag tog hösten 2016. Skåpet/bordet som står vid väggen (som jag fick av mina generösa grannar, när de inte behövde det längre!) visade sig ha en utskjutbar skiva på precis rätt höjd. Så numera avänder jag denna som datorbord.