Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

Detta inlägg av mig publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är det naturligtvis helt meningslöst, men som känsloutbrott kanske det har ett visst intresse.

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att tro att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.

Nyklippt

 

Det var kanske en drönare

/TILLÄGG: Det VAR en drönare. Polisen använder drönare i Södertälje pga skjutningarna. Deras utseende och beteende sägs motsvara det jag såg. /

Om jag inte visste att det numera finns en. massa drönare med egenskaper jag nog inte känner till skulle jag kanske kalla det jag såg idag för en UFO-observation.

Det var vid busshållplatsen vid Hovsjö centrum på tisdag kväll, efter att det hade blivit mörkt. Jag såg upp och såg ett rött ljus. Tänkte först att det var ett flygplan, men det rörde sig inte som ett flygplan. det ändrades kurs hela tiden, inom ramen för att ganska litet fält.

Det såg heller inte alls ut som en helikopter. Dels hördes det inget ljud, dels har inte heller helikoptrar ett sådant rörelsemönster. Helikoptrar kan ändra kurs, men inte hela tiden och inte i ett så snävt område.

Efter ett tag förvandlades ljuset från rött till blårött. Vare sig det blåa eller röda ljuset blinkade såsom lampor på flygplan eller helikoptrar kan göra.

Däremot kom det efter ett tag från den blåa ljuspunkten en blå ljusstråle som verkade riktas snett nedåt.

Ett tag blev jag rädd en mycket kort tid, tänkte tanken "Tänk om det börjar närma sig med mycket snabb hastighet". Det stod några få människor i min närhet, men de pratade med varandra, och tittade inte uppåt. Tyckte det var pinsamt, så jag vågade inte uppmärksamma dem och fråga vad de trodde att det var för något.

Så slocknade det röda, och nu var ljuset endast blått. Det blåa blev sedan större och var inte längre en punkt, utan såg ut som ett en rand, som bildade typ en ofullbordad fyrkant utan botten.

Sedan satte jag mig i bussen. Tittade upp genom ett fönster, och då såg jag föremålet igen. Nu tycke jag att det såg närmare ut, och vid det blå ljuset tyckte jag se konturerna av något mörkt, som verkade fyrkantigt.

Sedan kom jag till Södertälje centrum och där syntes inget. När jag några rimmar senare kom tillbaka till Hovsjö fanns inte längre det märkliga fenomenet kvar. 

Hur står det till?

Det var namnet på en låt som gick in på femte plats på Svensktoppen idag för femtio år sedan - den 7 maj 1972. Den framfördes av en grupp som hette Glenmarks.

 

När den kom hörde jag den inte. Men i juli samma år hörde jag den sjungas på gräsmattan utanför ett hus i Fruvik. Den sjöngs av en tjej som hette Bettan, och som jag tyckte var mycket sympatisk. Och vi som satt där på gräsmattan när det började skymma hade mycket roligt

 

Det är väl därför jag minns sången så bra.. Men jag visste inte vilka som spelat in den, eller hur gammal den var. Men sedan kom Youtube, och Nostalgilistan. Så nu vet jag.

 

Och när jag hör den nu kommer känslorna från den kvällen tillbaka...

 

Och den kan alltså höras här.

Nu får det vara nog

Den första februari 2020 sålde Telge Bostäder ut det hus där jag bor till ett privat företag.  Sedan dess har det mesta gått sämre. 

I minst en månad har dörren till vår uppgång inte fungerat. När den är låst funkar vanligtvis inte den elektroniska nyckel vi har,  så om man ska in får man vänta tills någon går ut. Så det är ju bättre när den är olåst, men då kan ju vem som helst komma in, och det är ju inte riktigt bra, det heller. 

Ibland fungerar nyckeln, men det brukar vara i genomsnitt ett halvt dygn, sedan fungerar den inte längre. 

Så om man ska gå ut är det bäst att komma hem tidigt, då chansen är stor att någon annan ska gå ut. Annars kan man ju bli stående utanför ytterdörren en hel natt. (Nej, jag har faktiskt inte telefonnummer till någon av grannarna). 

Dumt nog har jag glömt att gå med i Hyresgästföreningen. vilket jag absolut borde ha gjort. 

Om Telge Bostäder inte sålt ut oss hade det absolut  inte hänt något sådant. De hade ett servicekontor alldeles i närheten, och de fixade saker mycket snabbt. 

Telge Bostäders styrelses sammansättning avspeglar de politiska styrkeförhållandena i Södertälje kommun. Alla partier utom Vänsterpartiet röstade för att vi skulle säljas ut. 

De frågade aldrig oss som bodde där. Det var ett rent illdåd.

PS. Det innebär också att morgontidningen den senaste tiden endast kommit i genomsnitt varannan dag. Exempelvis har den inte kommit idag. Tidningsutdelaren kommer ofta inte in.

Om att skrika "Jag vill inte dö"

Janne Mattsson skrev en gång - det var väl 2002 -  boken "Gåtan Thomas Quick".  Den byggde på intervjuer med Thomas Quick/Sture Bergwall, och var alltså skriven medan Bergwall fortfarande hävdade att han hade begått mord.

Boken innehöll också en del otäcka beskrivningar av mord. Men det som skrämde mig mest i den var något annat. 

Det var om något som hände när Bergwall hade jobbat på sjukhus. Han beskrev hur en kvinna som var nära döden reagerade inför sin egen förestående död. Inledningsvis gav hon intryck av att vara lugn och trygg. Hon var helt överygad om att hon skulle möta Jesus när hon dog. 

Men så måste tron plötsligt ha försvunnit. För tryggheten ersattes med en fruktansvärd skräck. Under de sista dagarna av sitt liv skrek hon oavbrutet "Jag vill inte dö". 

Jag köpte aldrig boken - jag lånade den, antingen på ett bibliotek eller av någon jag kände. Så jag har den inte kvar. Men jag är övertygad om att min minnesbild av detta stämmer, i alla fall i sina huvuddrag. 

En skillnad mellan mig och kvinnan ifråga är att jag, så vitt jag minns,  inte någon gång i mitt liv känt mig övertygad om att (exempelvis) Jesus eller (återigen exempelvis) gudinnan Isis kommer att möta mig när jag dör. Däremot har jag dödsångest, liksom denna kvinna. Nästan oavbrutet sedan jag som sexåring fick reda på att alla förr eller senare kommer att dö. 

Jag är som sagt inte på något sätt övertygad om att jag kommer att möta Jesus eller gudinnan Isis när jag dör. Om det skedde skulle det nog komma som en glad överraskning (åtminstone det sistnämnda). Men jag kan mycket väl tänka mig att jag oavbrutet skulle kunna skrika "Jag vill inte dö" när döden närmar sig. 

Det är ju inte alls säkert att jag kommer att göra det.  Det är ju klart möjligt att min dödsångest kommer  att minska (eller rent av försvinna)  när döden närmar sig. Men det är förstås också möjligt att den kommer att bli värre än något jag nu kan föreställa mig. 

*ryser*