"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

En nonsenstext om en nonsensmening

En sak som ofta händer när jag är trött och ligger på gränsen mellan sömn och vaka är att det plötsligt dyker upp nonsensmeningar i huvudet. En av dessa, från 1967, har jag skrivit om förut, bland annat här .

Det är faktisk endast en av två sådana meningar (sen andra var från 1974) som jag överhuvudtaget minns trots att det händer titt som tätt. För hur jag än anstränger mig faller texterna bort från medvetandet efter någon timme.

Men någon gång inatt låg jag vaken en liten stund och då dök det upp en mening som jag konstigt nog mindes när jag vaknade. .

"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

Meningen ser ju konstig ut, liksom den från 1967 var. Då var meningen  "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var ju lite vänligare då". . Den har jag ju långt efteråt gjort ett djärvt försök att tolka men jag betvivlar att det ska lyckas från den inatt.

Men först lite om dessa meningar. De är alltid ( i alla fall ytligt sett) sakligt absurda, men grammatiskt  korrekta. Ibland när jag försökt tolka dem omedelbart efter att de dyker upp verkar de vara någon form  av hån riktat mot mig själv. Det stämmer bra in på den andra av två som jag mints efteråt - den från 1974. Då var meningen "Se där ligger han alldeles naken". Den dök upp i ett läge när kan jag låg på min säng med kläderna på och hade dåligt samvete för att jag var så slö så att jag INTE hade orkat klä av mig. Jag uppfattade meningen  som en syrlig kommentar till detta.

Men kan den jag fick för några timmar sedan verkligen betyda något alls? Sverigedemokraterna är ett politiskt parti och inte en resebyrå och ingen förväntar sig väl att de ska organisera resor? Det är klart om de ändå gjorde några sådana är det kanske troligare att de skulle gå till Uppsala högar, någon senare kungagrav, eller Vasamuseet än "ut i världen". Nej,  det låter nog inte heller troligt. SD arbetar hårt för att får bort stämpeln av arkaisk nationalism, så något sådant skulle de nog inte göra.

När jag vaknade på nytt försökte jag att fritt associera (en förträfflig metod som Sigmund Freud en gång utvecklade) till meningen, och då dök det plötsligt upp ett namn. Sven Hedin.

Ja, just det. Sven Hedin var nationalist, och han organiserade verkligen resor ut i världen, och han blev berömd för sina reseskildringar från Asien. Om han idag plötsligt återuppstod skulle han nog inte gilla någon av partierna, men om hade hade måst välja hade det nog blivit SD.

Att han organiserade resor i värden (inte charterresor precis, men expeditioner där han skulle vara Den Stora Upptäcktsresanden och bli berömd, medan de andra som gjorde det mesta av grovjobbet skulle glömmas för alltid!) är ju inte det enda som skiljer honom från SD. En annan sak var att han var bildad, vilket inte är SD:s mest kännetecknande drag, Ytterligare en annan var att han öppet hyllade Adolf Hitler. Hans nekrolog över denne i maj 1945 tillhör något av de mer makabra texterna i vår historia.

Men detta är ju inte ett försök till tolkning - endast lite spånande. Det är möjligt att Hedin verkligen ingick i de latenta tankar som skapade den konstiga meningen. Det är inte alls otroligt, men det kan ju också vara så att det är en association som skapades senare.

Nu slutar jag denna nonsenstext om en nonsensmening. Jag betvivlar att någon kan intressera sig för den, men jag fick ju i alla fall skriva av mig lite.

PS. Nu dök det upp en tanke - kanske syftade "resor" på krigiska äventyr som de hos vikingarna och Karl XII , och som besjungs i vår kära (obs ironi) nationalsång. I så fall fanns det kanske en elak syrlighet inbyggd i meningen - "om de nu är så förtjusta i svensk kultur, varför propagerar de då inte för att sprida den över världen. på det sätt som deras stora föregångare gjorde?" '
;-)

PPS. Nu kan ju de som har ett förfreudianskt synsätt tycka att jag bara sysslar med trams här. Sånt här kan väl inte ha någon betydelse, det är väl bara entydigt nonsens, skapad av en trött desorganiserad hjärna?  Jag har förståelse och repekt för denna åsikt, men jag delar den inte.

Att få träffa sin idol

Under sextiotalet var det nog många, mest unga tjejer, som skulle ha gett mycket för att få en pratstund vid ett fikabord med medlemmarna i Beatles, Rolling Stones, eller - för att lägga sig på en mer rimlig nivå - Hep Stars eller Tages. Själv har jag nyss fått vara med om något liknande, låt vara med en fördröjning på ungefär 44 år...

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag blev så oerhört förtjust i Stenblomma 1973, och framförallt deras sång Kungen. Det var en grupp. och en låt, som gick direkt in i mig, Jag hörde Stenblomma live endast en gång, just 1973. Jag köpte konstigt nog inte ens deras LP. Men jag fick en så varmt innerlig känsla för gruppen, och framförallt deras kvinnliga sångare. Jag tyckte hon sjöng så fint....

Kungen var en sång om en härskare, en förtryckare, och texten pendlade mellan dennes eget tal, och en kritisk röst som frågade sig hur det skulle gå med alla små i den värld där kungen styrde. Den pendlade också mellan kungens förakt för alla de han styrde över och en önskan att vi skulle bli kvitt honom om vi "tar varandras händer, och ser in i varandras ögon och arbetar tillsammans utan att erkänna någon överhöghet" Och i varannan vers upprepades frågan hur det skulle gå för alla små, som inte vet hur man gör för att nå bergets högsta topp....

Sången han blivit kallad naiv, förstås, men den var det i så fall på ett mycket vackert sätt. Och ibland är den typen av "naivitet" något som absolut både kan vara tänkvärt, och suggestivt.

Jag satt bredvid en medlem i Förbundet Kommunist, som närmast fnös något föraktfullt. Jag nästan viskade fram att jag tyckte att sången var fin. Jag fick inget svar.

Men jag bevarade en varm känsla för gruppen, sången och sångerskan,

Sedan gick åren ett efter ett, och två efter två, och sedan kom YouTube. Och jag upptäckte både Stenblomma och efter ett tag också "Kungen” . Jag skrev inlägg på bloggen, och gruppens sångerska svarade. Sångerskan visade sig heta Hélène Bohman, och skrev en vänlig kommentar. Det tyckte jag var roligt. Lite senare skrev hon en ny kommentar under samma inlägg där hon gav länken till en sida med flera av Stenblommas sånger samlade.

Så nu - för några månader sedan - fick jag reda på att det skulle vara en visfestival - "Visor och tok" i Hassela. Och efter ett tag fick jag reda på att Hélène Bohman skulle framträda där. Det var ett väldigt bra argument för att övertyga mig att åka dit.

Så i lördags hände det. Jag passade på att hjälpa till - jag satt vid biljettluckan så jag missade det mesta. Utom, förstås, Hélène Bohman. Hon gick förbi redan i början av festivalen och presenterade sig för mig, som satt i kassan. Jag sa att det var jag som hade den blogg som hon skrivit i. Lite senare sa jag att jag skulle bli mycket glad om hon ville sjungs Kungen... Hon sa att det skulle nog kunna vara möjligt

Och det gjorde hon. Hon sa också till publiken att det var jag som hade önskat den. Och hon sjöng den faktiskt på många sätt bättre nu. Då hade hon växlat mellan kungens och den kritiska röstens uttalanden utan att i någon högre grad ändra tonfallet. Nu anpassade hon sångstilen på ett helt annat sätt, så att skillnaderna mellan sångens två poler blev mycket mer klara. .

Det var ändå en verklig tidsresa. Och jag visste ju att här stod samma människa som jag så hade beundrat 1973. Och dessutom visste ju hon nu verkligen om att jag gjorde det....

Och så på måndag. Det var sista dagen i Hassela. Nu är det så att Hélène Bohman är nära släkt med en av invånarna i Hassela, och denne är i sin tur bekant med familjen jag bodde hos. Plötsligt på tidig eftermiddag knackar desa två på dörren, Det var en lite hisnande känsla, Jag får berätta i detalj för henne hur jag upplevde hennes sång 1973, och hon får svara på frågor om Stenblommas historia. Och jag får dessutom reda på att det var hon som skrev nästan alla Stenblommas sånger, inklusive Kungen.

Mot slutet föreslår någon att jag skulle be om hennes autograf.. Då blir jag generad, och muttrar något i stil med att jag inte ser mig som en autografjägare... Men i efterhand tycker jag att det hade varit riktigt kul om jag hade vågat be om att få¨den.

När det hela sedan är slut känner jag mig som en Beatlesbeundrande tonårstjej som hux flux får träffa träffa, låt oss säga, Paul McCartney 1965. Ett minne för livet, skulle ju det kunna kallas...

Den 29 april 1975...

Den 29 april 1975 var dagen innan FNL befriade Saigon. Det gjorde de alltså den 30, genom en egendomlig historisk nyck exakt på på trettioårsdagen efter att världen befriades från Hitler genom att denne begick självmord i sin bunker.

Redan den 29 var jag faktiskt helt övertygad om att Saigon skulle befrias dagen efter.  FNL-trupperna stod i utkanten av staden, Saigonarmén var i upplösning.   Det fanns egentligen bara två alternativ - antingen skulle de gå in den 30 eller också skulle de av någon sorts symboliska skäl vänta till den 1 maj...

Det blev redan den 30.

Den 29 köpte jag en kassettbandspelare för att jag skulle kunna spela in de historiska nyheterna. Det gjorde jag också, men den 30 november 1983 låg just det bandet i en väska som blev stulen. Så jag har inte kvar de historiska inspelningarna.

Men jag spelade in något annat också, den dagen 1975. För nån gång på kvällen fick jag plöstligt en nyck att lyssna på Kvällstoppen. Det var mer udda än vad det kan verka.

För det var första gången sedan maj 1971 jag lyssnat på en poplista över huvud taget. Våren 1971 gled jag in i en psykos, och en av effekterna var att det mesta som jag tyckte hade varit roligt och meningsfullt innan dess plötsligt förlorade all betydelse.  En av de sakerna var att lyssna på popmusik.

Nåväl, efter några år försvann den totala spärren mot att lyssna på popmusik men listor undvek jag totalt även i fortsättningen.

Att jag på nytt lyssnade på en sådan för första gången sedan 1971, precis dagen innan Saigons befrielse, kan knappast vara en tillfällighet. Det var "bara" ett infall. Men tidpunkten för infallet var knappast en ren slump.

Möjligen var insikten att de korrupta USA-marionetterna var på väg att falla så glädjande att jag fick lust att återknyta till någonting som långt tidigare varit en källa till glädje...

Jag spelade in några av låtarna, bland annat Bang A Boomerang med Svenne och Lotta. Eller rättare sagt den svenska versionen Bang en boomerang, men den är så tekniskt dålig på YouTube så jag lägger ut den engelska istället.

Den går att lyssna på här.

Det var inte det sista jag spelade in den dagen. Det var de sena nyheterna, jag tror de var klockan elva.

Jag antog att det skulle bli den sista nyhetssändningen i Sveriges Radio under hela Vietnamkriget. Det blev det också. 

Det är för dj-igt att just denna väska skulle bli stulen...

Vinägerjaguarer

/Från min huvudblogg 16/9 2015./

Vaknade helt plötsligt ur en som det verkar lång dröm, men jag minns endast slutet. Det var i stort sett en sån där "spöken-i mitt-rum"-dröm som jag skrivit om tidigare. Det är drömmar som i princip handlar om att jag är ensam i en lägenhet på kvällen eller natten, och att jag sedan får vara med om en serie av spöklika och ibland kusliga saker i den.

De har dykt upp då och då sedan kanske slutet av 80-talet, och de senaste åren har de kommit mycket oftare, kanske varannan månad. I början kom de ungefär en gång varannat år.

I den här upptäckte jag att innerdörren i en av två dörröppningar var borta. Det var den mest stabila dörren i ett par av dörrar, så det innebar att ev. inbrottstjuvar fick det mycket lättare. Men jag behövde inte oroa mig för det länge, för nästa gång jag kollade hade dörren kommit tillbaka, men nu saknades nyckeln i den, så den gick inte att öppna! Det innebar att jag själv nu inte kunde ta mig itu den vägen!

Annars var lägenheten i drömmen mycket stor. Såg ut som en gammal nästan gigantisk överklasslägenhet så man kan ju undra sig över hur jag hade råd med hyran. Svaret är nog att i drömmar är allt möjligt.

Men alldeles mot slutet hände något fantastiskt. . Plötsligt såg jag något som rörde sig på en soffa. Det visade sig vara ett litet gulligt pälsdjur. Snart såg jag att de var två.

Men ännu mer förvånad blev jag när de började prata, eller möjligen kommunicera telepatiskt med mig. De verkade så att säga kunna svenska (!) och det lät som om de kommunicerade med mig på detta språk.

De sa att de hade bott där i evigheter, men var bra på att dölja sin existens i det halvdunkel som alltid fanns i denna lägenhet. De sa att nu när de ändå var upptäckta kinde de flytta till en mer central plats, vilket de gjorde. Jag klappade dem, och det verkade de inte ha något emot.

En av dem sa att på ett annat ställe i lägenheten hade de gömt ett nyfött barnbarn. Den andra berättade för mig att djurarten faktiskt hade ett namn - de brukade kallas vinägerjaguarer.

Jag sa att jaguarer lät ju som ett rovdjursnamn, och undrade om de var rovdjur eller vegetarianer.. Då sade en av dem att de var vegetarianer. Den andra sade att de hade en bok som de kunde rekommendera. Den handlade om hur vegetarisk föda var bra om man ville undvika kattmat.

Jag undrade lite om de menade att man skulle undvika traditionell mat för  katter eller undvika att äta katter till mat (!) men den underliga frågan fick jag inget svar på. För då vaknade jag.

"Spöken i mitt rum" - igen

I måndags träffade jag en person som har hållit i en neuropsykiatrisk utredning som jag har varit föremål för. Jag är milt skeptisk till neuropsykiatri överhuvudtaget och min skepsis ökade när jag fick reda på att jag (äntligen) fått en diagnos. Det var väl den sista diagnos jag kunde tänka mig att få. Resultatet blev - gissa tre gånger.... Aspergers syndrom.

Jag tycker inte att diagnosen är rimlig, och jag lider inte av auktoritetstro, så min skepsis har nog inte försvunnit efter beskedet....

Nåväl.

Natten efter det märkliga beskedet hamnade jag i en av dessa märkliga "spöken-i-mitt-rum"-drömmar som jag regelbundet får. Jag har sammanfattat och definierat dessa här så jag behöver inte ta det igen.

En av egenskaperna hos dessa drömmar är ju att jag nästan alltid tror att jag är vaken. Så även denna gång.

Det började med att jag alltså trodde att jag var vaken och började höra röster. Jag tänkte då att nu kan jag gå till utredaren nästa gång och lite triumferande säga att jag nog inte har Asperger alls - jag är nog snarare psykotisk, eftersom jag nu har börjat höra röster.

Men efter ett tag började jag uppleva det jag hörde som "riktiga" väsen snarare än hallucinationer. Jag hörde dem, men såg dem inte - och jag tänkte att det skulle vara bra att få se hur de såg ut.

Jag blev snart bönhörd.

De började visa sig, och deras utseenden var märkliga. De hade underliga ansikten med organen så att säga felplacerade. Näsor och ögon satt inte där de skulle, och dessutom var en del av deras fysionomi "fyrkantig" som om den skulle vara hämtad från kubistiska målningar.

Trots detta blev jag inte det minsta störd, jag kände mig på något sätt dragen till dem. Dvs de kvinnliga av dem, men det var endast de som aktivt tog kontakt med mig. Det fanns manliga också, men de höll sig i bakgrunden och tog inte kontakt med mig. "Spökena" visade sig på ett närmast övernaturligt sätt kunna transformera sig på olika sätt, och i viss mån kände jag mig hjälplös inför denna övernaturliga förmåga.

Men det störde mig inte, det ledde snarare till en känsla av trygghet - om än av en milt masochistisk karaktär.

Det hände en massa saker under drömmen - som jag inte minns. Den verkade pågå länge - längre än de 20 minuter som de längsta drömmarna påstås vara.

Jag minns dock att mot slutet frågade jag dem - lite oroligt - om de skulle försvinna för mig. Då svarade de att de aldrig skulle överge mig. Det kändes betryggande, och jag kände mig lättad och glad över beskedet.

Vid det laget var jag inte längre i min lägenhet. Det var som ett stort gammalt hus, med flera våningsplan.

Och sedan vaknade jag.

Och jag insåg att det inte heller denna gång hade handlat om hallucinationer i vaket tillstånd (några sådana har jag mig veterligt aldrig haft). Utan alltså ännu en av dessa "spökdrömmar".

Hur man sedan ska tolka dessa vågar jag inte spekulera i...

"Spöken i mitt rum"

/Från min huvudblogg 1/8 2016/

Det finns en typ av dröm jag har haft i årtionden. Ganska tidigt brukade jag kalla den "Spöken i mitt rum". Den är mycket märklig och kan definieras utifrån följande.

1. Den utspelar sig alltid i en lägenhet där jag bor. Den behöver inte alltid likna den lägenhet jag verkligen bor i, men i drömmen ser jag den som "min egen".

2. Handlingen utspelar sig alltid i mörker eller i halvdunkel. Det är aldrig direkt ljust.*

3. I motsats till de flesta drömmar, då man inte brukar ställa sig frågan om det är dröm eller verklighet, ställer jag mig här alltid den frågan - och kommer efter ett tag fram till att jag inte drömmer, utan att det är verkligt... Denna föreställning finns sedan kvar tills att jag vaknar.

4. Den har alltid övernaturliga inslag - antingen bara antydda eller helt öppet. Det kan vara allt från saker som rör sig på ett oförklarligt sätt, till andeväsen som öppet framträder och pratar med mig.

5. Drömmarna är alltid lite kusliga, men aldrig direkt otäcka. De har dessutom ofta en underton som faktiskt är behaglig, och när drömmen tar slut brukar jag sakna den,
------
Jag vet inte när de började, men de kommer oftare nu. För två årtionden sedan kom de kanske en gång vartannat år,för ett årtionde sedan en gång om året, men nu kanske nästan varje månad. Nu minns man normalt sett inte de flesta drömmar, så det kan vara mer än så.

En annan sak är att de övernaturliga inslagen ökar genom åren. Senaste gången bestod nästan hela drömmen av märkliga samtal med diverse väsen, för ett antal år sedan var det mest just antydningar, möbler som flyttas, skuggor som inte har någon förklaring....

På senare tid har jag oftast vaknat med känslan att de väsen jag stöter på i dessa drömmar kommer jag att få möta när jag dör. Nej, detta är inte ett påstående om en "åsikt", det jag säger är att det är vad jag tror just när jag vaknar.

Men det vore nog riktigt roligt (och intressant) om det verkligen skulle vara så.....De väsen som förnimms i drömmarna, upplevs visserligen lite kusliga i början, men när jag verkligen i dessa drömmar upplever mig få nära kontakt med dem,ter de sig kärleksfulla.
----------------------------------------------------------------------------
*Här finns faktiskt ett undantag. I en av de mest intensiva av de drömmar som i övrigt motsvarar kriterierna på en "Spöken i mitt rum"-dröm var det helt ljust, som om taklampan var tänd.

En av de märkligaste drömmar jag någonsin haft

/Från min huvudblogg 17/11 2014/

Igår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.

Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de  senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.

För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har inte är en dröm....

Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.

Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.

I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.

Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.

Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.

Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.

Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.

Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."

Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.

Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det verkligen var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?

Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.

Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....

Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...