Vinägerjaguarer

/Från min huvudblogg 16/9 2015./

Vaknade helt plötsligt ur en som det verkar lång dröm, men jag minns endast slutet. Det var i stort sett en sån där "spöken-i mitt-rum"-dröm som jag skrivit om tidigare. Det är drömmar som i princip handlar om att jag är ensam i en lägenhet på kvällen eller natten, och att jag sedan får vara med om en serie av spöklika och ibland kusliga saker i den.

De har dykt upp då och då sedan kanske slutet av 80-talet, och de senaste åren har de kommit mycket oftare, kanske varannan månad. I början kom de ungefär en gång varannat år.

I den här upptäckte jag att innerdörren i en av två dörröppningar var borta. Det var den mest stabila dörren i ett par av dörrar, så det innebar att ev. inbrottstjuvar fick det mycket lättare. Men jag behövde inte oroa mig för det länge, för nästa gång jag kollade hade dörren kommit tillbaka, men nu saknades nyckeln i den, så den gick inte att öppna! Det innebar att jag själv nu inte kunde ta mig itu den vägen!

Annars var lägenheten i drömmen mycket stor. Såg ut som en gammal nästan gigantisk överklasslägenhet så man kan ju undra sig över hur jag hade råd med hyran. Svaret är nog att i drömmar är allt möjligt.

Men alldeles mot slutet hände något fantastiskt. . Plötsligt såg jag något som rörde sig på en soffa. Det visade sig vara ett litet gulligt pälsdjur. Snart såg jag att de var två.

Men ännu mer förvånad blev jag när de började prata, eller möjligen kommunicera telepatiskt med mig. De verkade så att säga kunna svenska (!) och det lät som om de kommunicerade med mig på detta språk.

De sa att de hade bott där i evigheter, men var bra på att dölja sin existens i det halvdunkel som alltid fanns i denna lägenhet. De sa att nu när de ändå var upptäckta kinde de flytta till en mer central plats, vilket de gjorde. Jag klappade dem, och det verkade de inte ha något emot.

En av dem sa att på ett annat ställe i lägenheten hade de gömt ett nyfött barnbarn. Den andra berättade för mig att djurarten faktiskt hade ett namn - de brukade kallas vinägerjaguarer.

Jag sa att jaguarer lät ju som ett rovdjursnamn, och undrade om de var rovdjur eller vegetarianer.. Då sade en av dem att de var vegetarianer. Den andra sade att de hade en bok som de kunde rekommendera. Den handlade om hur vegetarisk föda var bra om man ville undvika kattmat.

Jag undrade lite om de menade att man skulle undvika traditionell mat för  katter eller undvika att äta katter till mat (!) men den underliga frågan fick jag inget svar på. För då vaknade jag.

"Spöken i mitt rum" - igen

I måndags träffade jag en person som har hållit i en neuropsykiatrisk utredning som jag har varit föremål för. Jag är milt skeptisk till neuropsykiatri överhuvudtaget och min skepsis ökade när jag fick reda på att jag (äntligen) fått en diagnos. Det var väl den sista diagnos jag kunde tänka mig att få. Resultatet blev - gissa tre gånger.... Aspergers syndrom.

Jag tycker inte att diagnosen är rimlig, och jag lider inte av auktoritetstro, så min skepsis har nog inte försvunnit efter beskedet....

Nåväl.

Natten efter det märkliga beskedet hamnade jag i en av dessa märkliga "spöken-i-mitt-rum"-drömmar som jag regelbundet får. Jag har sammanfattat och definierat dessa här så jag behöver inte ta det igen.

En av egenskaperna hos dessa drömmar är ju att jag nästan alltid tror att jag är vaken. Så även denna gång.

Det började med att jag alltså trodde att jag var vaken och började höra röster. Jag tänkte då att nu kan jag gå till utredaren nästa gång och lite triumferande säga att jag nog inte har Asperger alls - jag är nog snarare psykotisk, eftersom jag nu har börjat höra röster.

Men efter ett tag började jag uppleva det jag hörde som "riktiga" väsen snarare än hallucinationer. Jag hörde dem, men såg dem inte - och jag tänkte att det skulle vara bra att få se hur de såg ut.

Jag blev snart bönhörd.

De började visa sig, och deras utseenden var märkliga. De hade underliga ansikten med organen så att säga felplacerade. Näsor och ögon satt inte där de skulle, och dessutom var en del av deras fysionomi "fyrkantig" som om den skulle vara hämtad från kubistiska målningar.

Trots detta blev jag inte det minsta störd, jag kände mig på något sätt dragen till dem. Dvs de kvinnliga av dem, men det var endast de som aktivt tog kontakt med mig. Det fanns manliga också, men de höll sig i bakgrunden och tog inte kontakt med mig. "Spökena" visade sig på ett närmast övernaturligt sätt kunna transformera sig på olika sätt, och i viss mån kände jag mig hjälplös inför denna övernaturliga förmåga.

Men det störde mig inte, det ledde snarare till en känsla av trygghet - om än av en milt masochistisk karaktär.

Det hände en massa saker under drömmen - som jag inte minns. Den verkade pågå länge - längre än de 20 minuter som de längsta drömmarna påstås vara.

Jag minns dock att mot slutet frågade jag dem - lite oroligt - om de skulle försvinna för mig. Då svarade de att de aldrig skulle överge mig. Det kändes betryggande, och jag kände mig lättad och glad över beskedet.

Vid det laget var jag inte längre i min lägenhet. Det var som ett stort gammalt hus, med flera våningsplan.

Och sedan vaknade jag.

Och jag insåg att det inte heller denna gång hade handlat om hallucinationer i vaket tillstånd (några sådana har jag mig veterligt aldrig haft). Utan alltså ännu en av dessa "spökdrömmar".

Hur man sedan ska tolka dessa vågar jag inte spekulera i...

"Spöken i mitt rum"

/Från min huvudblogg 1/8 2016/

Det finns en typ av dröm jag har haft i årtionden. Ganska tidigt brukade jag kalla den "Spöken i mitt rum". Den är mycket märklig och kan definieras utifrån följande.

1. Den utspelar sig alltid i en lägenhet där jag bor. Den behöver inte alltid likna den lägenhet jag verkligen bor i, men i drömmen ser jag den som "min egen".

2. Handlingen utspelar sig alltid i mörker eller i halvdunkel. Det är aldrig direkt ljust.*

3. I motsats till de flesta drömmar, då man inte brukar ställa sig frågan om det är dröm eller verklighet, ställer jag mig här alltid den frågan - och kommer efter ett tag fram till att jag inte drömmer, utan att det är verkligt... Denna föreställning finns sedan kvar tills att jag vaknar.

4. Den har alltid övernaturliga inslag - antingen bara antydda eller helt öppet. Det kan vara allt från saker som rör sig på ett oförklarligt sätt, till andeväsen som öppet framträder och pratar med mig.

5. Drömmarna är alltid lite kusliga, men aldrig direkt otäcka. De har dessutom ofta en underton som faktiskt är behaglig, och när drömmen tar slut brukar jag sakna den,
------
Jag vet inte när de började, men de kommer oftare nu. För två årtionden sedan kom de kanske en gång vartannat år,för ett årtionde sedan en gång om året, men nu kanske nästan varje månad. Nu minns man normalt sett inte de flesta drömmar, så det kan vara mer än så.

En annan sak är att de övernaturliga inslagen ökar genom åren. Senaste gången bestod nästan hela drömmen av märkliga samtal med diverse väsen, för ett antal år sedan var det mest just antydningar, möbler som flyttas, skuggor som inte har någon förklaring....

På senare tid har jag oftast vaknat med känslan att de väsen jag stöter på i dessa drömmar kommer jag att få möta när jag dör. Nej, detta är inte ett påstående om en "åsikt", det jag säger är att det är vad jag tror just när jag vaknar.

Men det vore nog riktigt roligt (och intressant) om det verkligen skulle vara så.....De väsen som förnimms i drömmarna, upplevs visserligen lite kusliga i början, men när jag verkligen i dessa drömmar upplever mig få nära kontakt med dem,ter de sig kärleksfulla.
----------------------------------------------------------------------------
*Här finns faktiskt ett undantag. I en av de mest intensiva av de drömmar som i övrigt motsvarar kriterierna på en "Spöken i mitt rum"-dröm var det helt ljust, som om taklampan var tänd.

En av de märkligaste drömmar jag någonsin haft

/Från min huvudblogg 17/11 2014/

Igår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.

Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de  senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.

För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har inte är en dröm....

Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.

Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.

I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.

Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.

Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.

Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.

Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.

Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."

Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.

Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det verkligen var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?

Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.

Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....

Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...