/Från min huvudblogg 11/ 9 2018./
En av mina allra närmaste vänner har gått bort.
Jag har känt honom sedan 1978, då vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola.
Vi hade mycket kontakt även efter att vi båda hade slutat skolan. Förmodligen är han den person som jag pratat mest i telefon med, i hela mitt liv.
Han var en mycket fin människa. Jag skulle till och med vilja säga, att han är en av de ytterst få människor jag någonsin känt som jag skulle våga använda ordet "god" om.
Vila i frid.
Wednesday, November 21, 2018
Sunday, September 16, 2018
Förföljd av Maria?
/Från min huvudblogg 21 maj 2018./
Under förra året byggdes en kyrka några hundra meter utanför mitt fönster i lägenheten i Hovsjö. Jag trodde det skulle bli en ny syriansk ortodox kyrka - senare var det någon som sa att det skulle bli en armenisk kyrka.
Den stod klar i början av året, och så plötsligt för några dar sedan kom jag nära den och upptäckte att den hette "Jungfru Maria kyrka".
Det fick mig att googla , och då upptäckte jag att det var en katolsk kyrka. Som jag alltså jag kan se varje gång jag tittar ut från fönstret.
Det är faktiskt ytterligare en egenartat händelse - där både Maria och katolska kyrkan dyker upp på oväntade sätt i mitt liv.
Några exempel.
Jag har tidigare berättat om hur jag 2002 när jag satt i rotfyllning på Tandläkarhögskolan och bedövningen inte tog, började tyst viska. "Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig". Och hur detta inom en vecka ledde till att jag på underliga vägar kom i behandling hos en kvinnlig katolsk tandläkare, som endast tog 300 kronor per gång, oavsett åtgärd.
Ett annat exempel som jag berättat om var vad som hände på platsen där jag hade mitt första egentliga boende efter att jag hade flyttat hemifrån - i ett kollektiv i Täby. Ett kollektiv där jag efter intensiva diskussioner slutade att vara ateist och materialist 1973. Och där jag bodde i två omgångar, 1973 och 1979.
När huset revs i början av 80-talet gav det plats för - en katolsk kyrka med namnet "Vårfrukyrkan" . Ett namn som, förstås, syftar på just Jungfru Maria.
Och nu detta. Den första gång jag någonsin får en utsikt mot en kyrka direkt utanför mitt fönster, är den katolsk och heter "Jungfru Maria kyrka",
Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?
;-)
Under förra året byggdes en kyrka några hundra meter utanför mitt fönster i lägenheten i Hovsjö. Jag trodde det skulle bli en ny syriansk ortodox kyrka - senare var det någon som sa att det skulle bli en armenisk kyrka.
Den stod klar i början av året, och så plötsligt för några dar sedan kom jag nära den och upptäckte att den hette "Jungfru Maria kyrka".
Det fick mig att googla , och då upptäckte jag att det var en katolsk kyrka. Som jag alltså jag kan se varje gång jag tittar ut från fönstret.
Det är faktiskt ytterligare en egenartat händelse - där både Maria och katolska kyrkan dyker upp på oväntade sätt i mitt liv.
Några exempel.
Jag har tidigare berättat om hur jag 2002 när jag satt i rotfyllning på Tandläkarhögskolan och bedövningen inte tog, började tyst viska. "Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig". Och hur detta inom en vecka ledde till att jag på underliga vägar kom i behandling hos en kvinnlig katolsk tandläkare, som endast tog 300 kronor per gång, oavsett åtgärd.
Ett annat exempel som jag berättat om var vad som hände på platsen där jag hade mitt första egentliga boende efter att jag hade flyttat hemifrån - i ett kollektiv i Täby. Ett kollektiv där jag efter intensiva diskussioner slutade att vara ateist och materialist 1973. Och där jag bodde i två omgångar, 1973 och 1979.
När huset revs i början av 80-talet gav det plats för - en katolsk kyrka med namnet "Vårfrukyrkan" . Ett namn som, förstås, syftar på just Jungfru Maria.
Och nu detta. Den första gång jag någonsin får en utsikt mot en kyrka direkt utanför mitt fönster, är den katolsk och heter "Jungfru Maria kyrka",
Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?
;-)
"Mary, Queen of Angels"
/Från min huvudblogg 17 mars 2018/
För några år sedan köpte jag en bok som hette "Mary, Queen 0f Angels", skriven av en Doreen Virtue.
Jag minns att jag började läsa och ganska snabbt la ifrån mig boken, och fann den ganska ointressant.
Virtue är inte katolik, men beskriver sig själv som kristen. Tidigare blandade hon denna kristendom med teosofi, ”hemliga mästare” och annat New Age-material, men nu sägs hon tagit avstånd från detta.
Trots detta finns det en ganska så bestämd känsla av en viss typ av New Age-tendens i det hon skriver.
Trots att hon inte är katolik, är hennes tilltro till Maria större än hos den överväldigande majoriteten av katoliker. Enligt henne lyssnar Maria alltid på våra böner, och om vi inte uppfattar hennes svar beror det på att vi själva stängt våra andliga öron.
Boken är mest fylld av exempel på hur namngivna personer får en vision av, drömmer om, ber till, eller på något annat sätt får en relation med Maria.
Sedan händer efter ett tag något positivt.
Det behöver inte vara på en gång, eller ens speciellt snart. En kvinna ber till Maria att hon ska träffa en ”själsfrände” (vilket i det här sammanhanget betyder en man att gifta sig med ) och sex månader senare möter hon just en mycket sympatisk man som hon gifter sig med.
En kvinna är sjuk, läkarna säger att läget är kritiskt, hon genomgår olika plågor, och efter kanske ett halvår är hon frisk. Det förklaras med att hon när hon blev sjuk bad hon till Maria.
En man drömmer om Maria på natten. Dagen efteråt känner han en känsla av lugn och ro.
Boken är fylld med exempel som man inte måste vara medlem i Vetenskap och Folkbildning för att undra om det inte endast handlar om slumpvisa sammanträffanden
Ett till exempel. En kvinna vill bli polis. Hon har gått till polisen och sökt jobb. Hon ber sedan till Maria att hon ska få jobbet. Efter ett tag får hon det.
De flesta av bokens berättelser om positiva effekter av kontakt med Maria som jag läst (jag har gråstarr, läser långsamt och har inte läst precis allt) är sådant som mycket lätt skulle kunna avfärdas som ren slump - till och med om man godtar varenda detalj i berättelserna som bokstavligt sann.
Människor som söker till polisjobb får det även om de inte bett till Maria, kvinnor som aldrig bett till Maria hittar också sympatiska pojkvänner, många som har svåra sjukdomar med relativt dålig prognos tillfrisknar i alla fall.
Det märkliga med Virtues bok är att hon verkar ha en läsekrets som förväntas anta att så fort någonting positivt händer det närmaste året efter att någon haft en upplevelse av, eller bett till, Maria beror det på just Maria.
Jag har som sagt gråstarr och har inte orkat läsa allt. Men varför bryr jag mig alls? Varför försöker jag ens?
Anledningen är att jag i september 2002 upplevde en serie händelser efter en helt spontan (jag är inte och har aldrig varit katolik) bön till Maria som för mig faktiskt ter sig betydligt mer anmärkningsvärd än det allra mesta jag hittar in Virtues bok.
Jag säger inte alls att det var ett mirakel, och jag är som sagt inte katolik, men märkligt var det. På ett mer precist sätt än nästan allt man kan läsa hos Virtue.
Det var den 4 september 2002. Jag skulle rotfylla en tand på tandläkarhögskolan i Stockholm. Bedövningen verkade inte ta och jag blev rädd. Plötsligt började jag helt oförberett och spontant tyst mumla ”Heliga Guds moder så full av nåd, hjälp mig” (Rena kätteriet, enligt katolsk lära får man be att Maria ska be för en men inte att hon ska hjälpa en direkt).
Vad som hände sedan verkade mest som antitesen till ett bönesvar. Det var alltså tandläkarhögskolan och de som opererade var kandidater. Läraren kom in och sa ”han är för svår för oss, fyll igen hålet”. Och vände sig till mig: ”du får vända dig till den privata tandvården”.
Att jag var för svår berodde inte på min ångest (som de nog inte märkta mycket av) utan att jag var så resistent mot bedövningssprutor.
Något meningsfullt bönesvar tyckte jag mig inte ha fått. Jag hade inte mycket pengar, och det billigaste man kunde gå till var ju just Tandläkarhögskolan.
Dan efter fick jag ett rent infall. Jag fick plötsligt för mig att en kvinna jag kände kanske kände en tandläkare. Hon hade aldrig sagt det, vad jag vet, men jag fick ett infall.
Jo, det gjorde hon. Hon lovade att kontakta tandläkaren (en kvinna) och berätta om mig. Och dessutom lägga till att jag hade dålig ekonomi.
När jag kom ur duschen hade tandläkaren lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon sa att hon kunde ta mig och lovade att aldrig ta mer än 300 kronor per gång, oavsett åtgärd. Det var ju helt fantastiskt
Så jag började gå hos henne. Hon höll vad hon lovade och mer därtill. Om hon upptäckte att det inte behövdes någon konkret åtgärd alls, tog hon inte ens betalt för undersökningen .
Jag gick hos henne i kanske fem år.
Intressant, men ligger inte berättelsen lite på Virtue-nivå? Varför skulle jag tänka tanken att det fanns ett samband mellan den desperata bönen till ”heliga Guds moder” och vad som hände sedan?
Framförallt en sak. Vi pratade en hel del när jag satt i tandläkarstolen. Hon berättade om sin barndom och hon berättade att hon hade uppfostrats av nunnor. Nunnor?
Till sist kunde jag inte låta bli att fråga. ”Är du katolik?”. Jo det var hon och en ganska så aktiv sådan.
Strax innan jag slutade hos henne kunde jag inte bli att berätta bakgrunden – om min desperata bön till Maria som var inledningen till att jag hamnade hos en nästan absurt billig tandläkare som var aktiv katolik.
Jag minns att hon såg rörd ut.
Hon blev sjuk och slutade arbeta , men senare började hon igen en kort praktik på en annan klinik. Då besökte jag henne för inflammationer i tandköttet. Då hade min ekonomi klart förbättrats, vilket jag berättade för henne. Hon behövde inte ta samma ekonomiska hänsyn till mig som hon gjort förut.
Men när jag skulle betala debiterade hon mig – 90 kronor.
Bönesvar? Tillfälligheter?
Något annat? Vem vet?
Om denna berättelse hade funnits i Virtues bok hade det faktiskt slagit det mesta jag sett där....
För i mitt fall handlade det inte endast att det i allmänhet går bra om man ber till Maria., utan det var just denna säregna händelsekedja – efter en bön till ”Heliga Guds Moder” (så föll orden, men med detta menas i nästan alla fall just Maria) leds jag genom en serie av händelser till en katolsk tandläkare som tog ut den lägsta betalningen för tandläkarbesök jag någonsin varit med om i hela mitt liv.
Konstigt är det i alla fall.
För några år sedan köpte jag en bok som hette "Mary, Queen 0f Angels", skriven av en Doreen Virtue.
Jag minns att jag började läsa och ganska snabbt la ifrån mig boken, och fann den ganska ointressant.
Virtue är inte katolik, men beskriver sig själv som kristen. Tidigare blandade hon denna kristendom med teosofi, ”hemliga mästare” och annat New Age-material, men nu sägs hon tagit avstånd från detta.
Trots detta finns det en ganska så bestämd känsla av en viss typ av New Age-tendens i det hon skriver.
Trots att hon inte är katolik, är hennes tilltro till Maria större än hos den överväldigande majoriteten av katoliker. Enligt henne lyssnar Maria alltid på våra böner, och om vi inte uppfattar hennes svar beror det på att vi själva stängt våra andliga öron.
Boken är mest fylld av exempel på hur namngivna personer får en vision av, drömmer om, ber till, eller på något annat sätt får en relation med Maria.
Sedan händer efter ett tag något positivt.
Det behöver inte vara på en gång, eller ens speciellt snart. En kvinna ber till Maria att hon ska träffa en ”själsfrände” (vilket i det här sammanhanget betyder en man att gifta sig med ) och sex månader senare möter hon just en mycket sympatisk man som hon gifter sig med.
En kvinna är sjuk, läkarna säger att läget är kritiskt, hon genomgår olika plågor, och efter kanske ett halvår är hon frisk. Det förklaras med att hon när hon blev sjuk bad hon till Maria.
En man drömmer om Maria på natten. Dagen efteråt känner han en känsla av lugn och ro.
Boken är fylld med exempel som man inte måste vara medlem i Vetenskap och Folkbildning för att undra om det inte endast handlar om slumpvisa sammanträffanden
Ett till exempel. En kvinna vill bli polis. Hon har gått till polisen och sökt jobb. Hon ber sedan till Maria att hon ska få jobbet. Efter ett tag får hon det.
De flesta av bokens berättelser om positiva effekter av kontakt med Maria som jag läst (jag har gråstarr, läser långsamt och har inte läst precis allt) är sådant som mycket lätt skulle kunna avfärdas som ren slump - till och med om man godtar varenda detalj i berättelserna som bokstavligt sann.
Människor som söker till polisjobb får det även om de inte bett till Maria, kvinnor som aldrig bett till Maria hittar också sympatiska pojkvänner, många som har svåra sjukdomar med relativt dålig prognos tillfrisknar i alla fall.
Det märkliga med Virtues bok är att hon verkar ha en läsekrets som förväntas anta att så fort någonting positivt händer det närmaste året efter att någon haft en upplevelse av, eller bett till, Maria beror det på just Maria.
Jag har som sagt gråstarr och har inte orkat läsa allt. Men varför bryr jag mig alls? Varför försöker jag ens?
Anledningen är att jag i september 2002 upplevde en serie händelser efter en helt spontan (jag är inte och har aldrig varit katolik) bön till Maria som för mig faktiskt ter sig betydligt mer anmärkningsvärd än det allra mesta jag hittar in Virtues bok.
Jag säger inte alls att det var ett mirakel, och jag är som sagt inte katolik, men märkligt var det. På ett mer precist sätt än nästan allt man kan läsa hos Virtue.
Det var den 4 september 2002. Jag skulle rotfylla en tand på tandläkarhögskolan i Stockholm. Bedövningen verkade inte ta och jag blev rädd. Plötsligt började jag helt oförberett och spontant tyst mumla ”Heliga Guds moder så full av nåd, hjälp mig” (Rena kätteriet, enligt katolsk lära får man be att Maria ska be för en men inte att hon ska hjälpa en direkt).
Vad som hände sedan verkade mest som antitesen till ett bönesvar. Det var alltså tandläkarhögskolan och de som opererade var kandidater. Läraren kom in och sa ”han är för svår för oss, fyll igen hålet”. Och vände sig till mig: ”du får vända dig till den privata tandvården”.
Att jag var för svår berodde inte på min ångest (som de nog inte märkta mycket av) utan att jag var så resistent mot bedövningssprutor.
Något meningsfullt bönesvar tyckte jag mig inte ha fått. Jag hade inte mycket pengar, och det billigaste man kunde gå till var ju just Tandläkarhögskolan.
Dan efter fick jag ett rent infall. Jag fick plötsligt för mig att en kvinna jag kände kanske kände en tandläkare. Hon hade aldrig sagt det, vad jag vet, men jag fick ett infall.
Jo, det gjorde hon. Hon lovade att kontakta tandläkaren (en kvinna) och berätta om mig. Och dessutom lägga till att jag hade dålig ekonomi.
När jag kom ur duschen hade tandläkaren lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon sa att hon kunde ta mig och lovade att aldrig ta mer än 300 kronor per gång, oavsett åtgärd. Det var ju helt fantastiskt
Så jag började gå hos henne. Hon höll vad hon lovade och mer därtill. Om hon upptäckte att det inte behövdes någon konkret åtgärd alls, tog hon inte ens betalt för undersökningen .
Jag gick hos henne i kanske fem år.
Intressant, men ligger inte berättelsen lite på Virtue-nivå? Varför skulle jag tänka tanken att det fanns ett samband mellan den desperata bönen till ”heliga Guds moder” och vad som hände sedan?
Framförallt en sak. Vi pratade en hel del när jag satt i tandläkarstolen. Hon berättade om sin barndom och hon berättade att hon hade uppfostrats av nunnor. Nunnor?
Till sist kunde jag inte låta bli att fråga. ”Är du katolik?”. Jo det var hon och en ganska så aktiv sådan.
Strax innan jag slutade hos henne kunde jag inte bli att berätta bakgrunden – om min desperata bön till Maria som var inledningen till att jag hamnade hos en nästan absurt billig tandläkare som var aktiv katolik.
Jag minns att hon såg rörd ut.
Hon blev sjuk och slutade arbeta , men senare började hon igen en kort praktik på en annan klinik. Då besökte jag henne för inflammationer i tandköttet. Då hade min ekonomi klart förbättrats, vilket jag berättade för henne. Hon behövde inte ta samma ekonomiska hänsyn till mig som hon gjort förut.
Men när jag skulle betala debiterade hon mig – 90 kronor.
Bönesvar? Tillfälligheter?
Något annat? Vem vet?
Om denna berättelse hade funnits i Virtues bok hade det faktiskt slagit det mesta jag sett där....
För i mitt fall handlade det inte endast att det i allmänhet går bra om man ber till Maria., utan det var just denna säregna händelsekedja – efter en bön till ”Heliga Guds Moder” (så föll orden, men med detta menas i nästan alla fall just Maria) leds jag genom en serie av händelser till en katolsk tandläkare som tog ut den lägsta betalningen för tandläkarbesök jag någonsin varit med om i hela mitt liv.
Konstigt är det i alla fall.
Monday, August 20, 2018
Jakobsbergs Folkhögskola
För 40 år sedan, idag, började jag på Jakobsbergs Folkhögskola. Jag hade hoppat av skolan i nian och aldrig läst gymnasiet.
Någon gång i början av 1977 tipsade någon mig om Jakobsbergs Folkhögskola. Jag tyckte det var en bra idé. Jag sökte till höstterminen detta år, och kom inte in. Jag sökte till vårterminen 1978 och kom heller inte in.
Men tredje gången gillt.
Jag kom in till höstterminen 1978. Det var förstås en stor händelse. Det var som att en parentes av social marginalisering skulle komma till ett slut.
Jag hade valt att söka som internatelev. Det var något lockande med tanken att bo på en skola. Jag gillade skolor, och under tonåren hade skolan varit det mest positiva i tillvaron. Därför tänkte jag att det skulle bli roligt att läsa igen, och ännu roligare att till och med bo där.
Jag skulle alltså börja den 21 augusti 1978. Jag var nervös. Hela natten innan var jag vaken. Jag var så exalterad att jag inte kunde somna.
Sedan hade jag inte riktigt kollat när vi började. Vi skulle börja kl. 15, men jag hade kanske inte i ordning på mina papper. Jag hade fått för mig att vi skulle börja redan på morgonen.
Så ganska tidigt på morgonen gick jag hemifrån. Jag bodde i Hässelby gård. Jag minns kanske inte hur jag tog mig till Jakobsberg, med pendeltåg eller buss.
Men jag minns att jag kom väldigt tidigt, och träffade en förvånad kvinna som satt på expeditionen.. Hon hette Sonja och förklarade att vi inte skulle börja förrän klockan tre.
Men det fanns ju inget som hindrade att jag fick nyckeln till mitt internatrum redan på förmiddagen. Det kändes häftigt att bo i en korridor. Det var en viss känsla när jag kunde gå in på rummet.
Sedan gick jag till Jakobsbergs centrum, Framförallt för att kolla upp biblioteket och skaffa lånekort där. Jag tror också att jag lånade några böcker, men jag minns inte vilka...
Så kom då uppropet. Rektor höll ett litet tal, så vitt jag minns. Sedan gick vi och åt, eller troligen bara fikade, i matsalen.
Nu var detta alltså den 21 augusti. Alltså tioårsdagen av Sovjets invasion i Tjeckoslovakien. Så på kvällen åkte jag till en demonstration mot denna. Det fanns nog flera demonstrationer mot denna Den jag gick på var en liten vänsterdemonstration, som några små vänstergrupper till vänster om VPK, och också till vänster om maoistiska SKP, hade anordnat.
SKP ville demonstrera med borgarna, och VPK ville nog inte demonstrera alls. De som anordnade den vill inte gå med borgare, som ville återupprätta kapitalismen i Tjeckoslovakien. Så här handlade det om att vara för socialistisk demokrati.
När demonstrationen var klar åkte jag tillbaks till min lägenhet för att plocka med mig fler saker till mitt studentrum. Den här gången är jag i alla fall ganska säker på att jag åkte buss tillbaks till Jakobsberg. Vid närmare eftertanke hade jag nog gjort det på morgonen också,
Det hade hunnit bli mörkt. När jag kom fram till skolan var det ganska så sent. Jag gick in på mitt rum. Jag var trött - jag hade ju inte sovit på hela natten innan.
Jag la mig i sängen och satte på ett band med balkanmusik, som jag fått av en kompis, som själv spelade sådan.
Jag lyssnade på musiken och somnade till den. Det var första kvällen av en period som skulle vara i mer än tre är – ända till december 1981.
Någon gång i början av 1977 tipsade någon mig om Jakobsbergs Folkhögskola. Jag tyckte det var en bra idé. Jag sökte till höstterminen detta år, och kom inte in. Jag sökte till vårterminen 1978 och kom heller inte in.
Men tredje gången gillt.
Jag kom in till höstterminen 1978. Det var förstås en stor händelse. Det var som att en parentes av social marginalisering skulle komma till ett slut.
Jag hade valt att söka som internatelev. Det var något lockande med tanken att bo på en skola. Jag gillade skolor, och under tonåren hade skolan varit det mest positiva i tillvaron. Därför tänkte jag att det skulle bli roligt att läsa igen, och ännu roligare att till och med bo där.
Jag skulle alltså börja den 21 augusti 1978. Jag var nervös. Hela natten innan var jag vaken. Jag var så exalterad att jag inte kunde somna.
Sedan hade jag inte riktigt kollat när vi började. Vi skulle börja kl. 15, men jag hade kanske inte i ordning på mina papper. Jag hade fått för mig att vi skulle börja redan på morgonen.
Så ganska tidigt på morgonen gick jag hemifrån. Jag bodde i Hässelby gård. Jag minns kanske inte hur jag tog mig till Jakobsberg, med pendeltåg eller buss.
Men jag minns att jag kom väldigt tidigt, och träffade en förvånad kvinna som satt på expeditionen.. Hon hette Sonja och förklarade att vi inte skulle börja förrän klockan tre.
Men det fanns ju inget som hindrade att jag fick nyckeln till mitt internatrum redan på förmiddagen. Det kändes häftigt att bo i en korridor. Det var en viss känsla när jag kunde gå in på rummet.
Sedan gick jag till Jakobsbergs centrum, Framförallt för att kolla upp biblioteket och skaffa lånekort där. Jag tror också att jag lånade några böcker, men jag minns inte vilka...
Så kom då uppropet. Rektor höll ett litet tal, så vitt jag minns. Sedan gick vi och åt, eller troligen bara fikade, i matsalen.
Nu var detta alltså den 21 augusti. Alltså tioårsdagen av Sovjets invasion i Tjeckoslovakien. Så på kvällen åkte jag till en demonstration mot denna. Det fanns nog flera demonstrationer mot denna Den jag gick på var en liten vänsterdemonstration, som några små vänstergrupper till vänster om VPK, och också till vänster om maoistiska SKP, hade anordnat.
SKP ville demonstrera med borgarna, och VPK ville nog inte demonstrera alls. De som anordnade den vill inte gå med borgare, som ville återupprätta kapitalismen i Tjeckoslovakien. Så här handlade det om att vara för socialistisk demokrati.
När demonstrationen var klar åkte jag tillbaks till min lägenhet för att plocka med mig fler saker till mitt studentrum. Den här gången är jag i alla fall ganska säker på att jag åkte buss tillbaks till Jakobsberg. Vid närmare eftertanke hade jag nog gjort det på morgonen också,
Det hade hunnit bli mörkt. När jag kom fram till skolan var det ganska så sent. Jag gick in på mitt rum. Jag var trött - jag hade ju inte sovit på hela natten innan.
Jag la mig i sängen och satte på ett band med balkanmusik, som jag fått av en kompis, som själv spelade sådan.
Jag lyssnade på musiken och somnade till den. Det var första kvällen av en period som skulle vara i mer än tre är – ända till december 1981.
Thursday, June 21, 2018
Att fira midsommar - en sann Danmarkhistoria....
Låt mig först säga att jag inte på något sätt har något emot danskar. Det är alltså inte pga några djupt rotade fördomar som jag minns ett midsommarfirande i Dammark fredagen den 21 juni 1991 med en känsla av olust.
Jag var alltså i Danmark, inbjuden av samma familj som hade bjudit in mig några veckor tidigare - då jag bland annat fick nöjet av att krypa in i en megalitgrav.
Då hade det varit slutet av maj, nu var det alltså midsommartid.
Jag visste inte något om hur danskar firade midsommar. Vid en direkt fråga fick jag svaret att de inte hade en midsommarstång som liknade den vi har i deras norra grannland.
Dagen var redan lite nervös. Det fanns spänningar i den familj jag bodde hos, som gav en allmän känsla av osäkerhet.
Men jag tänkte ändå att det skulle vara kul att fira midsommar.
I Danmark är den 21 juni S.t Hans dag. Men det visade sig att midsommarfirandet inte på något sätt hade någon anknytning till aposteln Johannes.
Vi var inbjudna till midsommarfirandet av en vän till mannen i familjen. Han var trevlig, och vi fick om jag minns rätt äta kyckling, med i och för sig ovanligt mycket ben. Men det var ändå en uppsluppen stämning.
Så gick vi ut på ängen. Där stod inte en midsommarstång - utan ett bål. På bålet stod en figur uppbyggd av kläder, med någon liten boll där huvudet skulle sitta.
Av sammanhanget framgick att människofiguren på bålet skulle föreställa en kvinna.
Inte vilken kvinna som helst, utan en häxa. När elden tog sig (tydligen var det tillåtet att elda i juni) samlades ett gäng ungdomar runt bålet och ropade entusiastiskt "brinn häxa, brinn".
Jag mådde illa. Kvinnan i familjen jag bodde hos verkade också fyllas av en viss olust. Hon var själv inte infödd dansk och det här var också hennes första midsommar i Danmark. Hon mumlade något sarkastiskt om att det nog är bäst att avlägsna sig från bålet, annars kunde folk kanske komma på idén att ersätta dockan med henne...
Nej, det här var inte en superlokal tradition. Var och en som googlar lite kan snart upptäcka att det är så man firar midsommar i Danmark. Med att bränna häxor.
Nej, jag har inget emot Danmark eller danskar, men jag tycker kanske inte att alla folkseder är riktigt lika sympatiska....
I dessa dagar, när vi i Sverige ofta får ettrig kritik från vårt södra grannland om att vi naivt har öppnat våra gränser för kulturer med obehagliga eller rentav barbariska drag, borde de kanske lite grann tänka över sina egna traditioner. ;-)
Jag var alltså i Danmark, inbjuden av samma familj som hade bjudit in mig några veckor tidigare - då jag bland annat fick nöjet av att krypa in i en megalitgrav.
Då hade det varit slutet av maj, nu var det alltså midsommartid.
Jag visste inte något om hur danskar firade midsommar. Vid en direkt fråga fick jag svaret att de inte hade en midsommarstång som liknade den vi har i deras norra grannland.
Dagen var redan lite nervös. Det fanns spänningar i den familj jag bodde hos, som gav en allmän känsla av osäkerhet.
Men jag tänkte ändå att det skulle vara kul att fira midsommar.
I Danmark är den 21 juni S.t Hans dag. Men det visade sig att midsommarfirandet inte på något sätt hade någon anknytning till aposteln Johannes.
Vi var inbjudna till midsommarfirandet av en vän till mannen i familjen. Han var trevlig, och vi fick om jag minns rätt äta kyckling, med i och för sig ovanligt mycket ben. Men det var ändå en uppsluppen stämning.
Så gick vi ut på ängen. Där stod inte en midsommarstång - utan ett bål. På bålet stod en figur uppbyggd av kläder, med någon liten boll där huvudet skulle sitta.
Av sammanhanget framgick att människofiguren på bålet skulle föreställa en kvinna.
Inte vilken kvinna som helst, utan en häxa. När elden tog sig (tydligen var det tillåtet att elda i juni) samlades ett gäng ungdomar runt bålet och ropade entusiastiskt "brinn häxa, brinn".
Jag mådde illa. Kvinnan i familjen jag bodde hos verkade också fyllas av en viss olust. Hon var själv inte infödd dansk och det här var också hennes första midsommar i Danmark. Hon mumlade något sarkastiskt om att det nog är bäst att avlägsna sig från bålet, annars kunde folk kanske komma på idén att ersätta dockan med henne...
Nej, det här var inte en superlokal tradition. Var och en som googlar lite kan snart upptäcka att det är så man firar midsommar i Danmark. Med att bränna häxor.
Nej, jag har inget emot Danmark eller danskar, men jag tycker kanske inte att alla folkseder är riktigt lika sympatiska....
I dessa dagar, när vi i Sverige ofta får ettrig kritik från vårt södra grannland om att vi naivt har öppnat våra gränser för kulturer med obehagliga eller rentav barbariska drag, borde de kanske lite grann tänka över sina egna traditioner. ;-)
Tuesday, March 27, 2018
"I never promised you a rose garden" - en låt, en bok och ett café
Någon gång i slutet av 1974 satt jag med en tjej på ett café vid S:t Eriksbron. Där spelades Lynn Andersons fina sång "I never promised you a rose garden". Jag kände igen låten men kunde inte placera den. Men troligen hade jag hört den våren 1971. En snabb koll visar nämligen. att den låg etta på Tio i Topp några veckor denna vår, bland annat idag för 47 år sedan, den 27 mars 1971.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
Men de associationer jag fick på caféet gick till ett helt annat håll. Jag tänkte på Hannah Greens (författaren hette egentligen Joanne Greenberg) roman med samma namn, "I never promised you a rose garden", som kom ut 1964, och fick en svensk svensk översättning "Ingen dans på rosor", 1972.
Jag hade läst den juni 1973.
Låten på caféet grep tag i mig, mest kanske för likheten med bokens titel. Boken hade handlat om en kvinna med schizofreni, som hade botats genom psykoterapi. Titeln syftade, om jag minns rätt, på att terapeuten aldrig hade lovat henne en dans på rosor, även efter att hon blivit fri från sjukdomen. Men hon fick ändå något mycket värdefullt - ett normalt liv.
Själv hoppades jag väl fortfarande i mars 1971 på ett normalt liv, om kanske inte nödvändigtvis en dans på rosor. Jag fick vare sig det ena eller det andra.
Nu satt jag där hösten 1974. Jag visste nu facit. Drömmarna från den tidiga våren 1971 var svikna. Även om jag aldrig blev schizofren, som kvinnan i boken blev.
Men just då när jag satt där på caféet var det ändå på något sätt mycket bra. Jag hade nämligen ett förhållande med tjejen som satt på andra sidan bordet. Det första i mitt liv, och ett av de ytterst få i mitt liv.
Och så hörde vi alltså denna sång, från en tid där jag hade haft helt andra förhoppningar.
Det var dessutom väldigt trevligt på caféet, och att lyssna på Lynn Anderson var också ett plus.
Subscribe to:
Posts (Atom)