En sång om en flytt

En på många  sätt sorglig händelsekedja (och en stark känsla av dåligt samvete!)  får mig att göra en oerhört långsökt association. En mycket, mycket långsökt association till sången Living Next Door to Alice.

Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...

Kroppens strävan efter kontakt

Har den senaste tiden alltid vaknat i konstiga ställningar, där jag hårt trycker händerna runt min egen kropp, som för att krama mig själv.

Idag vaknande jag alltså med högerarmen  hårt hållen om min vänstra sida, medan vänsterarmen hårt höll om höger sida. Men inte nog med det - högerarmen var hårt tryckt mot vänsterarmen som för att hålla fast den vid kroppen.

Det ledde också till att högra armens fingrar spretade ut, på ett sätt som gjorde att dessa nästan hade fastnat i ett konstigt läge när jag vaknade, vilket gjorde att det till en början var svårt att stänga igen handen.

Om detta låter svårbegripligt beror det på att jag inte är van att använda språket för att beskriva kroppsliga lägen.

Jag har aldrig vaknat i den typen av lägen förut.  Det kan endast förklaras  av att någon del av mig intensivt saknar någon form av kroppskontakt.

Jag har gått i tre månader utan någon som helst kroppskontakt.  Eller rättare sagt,  på senaste tiden har det förekommit en del undantag.
´
Som till exempel att  expediter ger tillbaka  pengar på ett sätt som gör att deras fingrar snuddar vid mina fingrar. Det har börjat hända då och då nu, och det beror inte på att mitt rörelsemönster  vid sådana tillfällen ändrats.

Men expediter kan ibland som det ser ut,  medvetet och nästan lite  demonstrativt, röra handen så att den  snuddar vid min. De kanske också ledsnat på denna isoleringsperiod. 

Det andra undantaget är när det trots uppmaningar numera ibland  någon enstaka gång bildas   folksamlingar,  så att folk lite grann snuddar vid varandra när de går. Det händer oftare nu än förut, som om viljan att följa rekommendationer börjar försvagas.

Härom dagen  hände något som i dessa dagar är helt unikt.,

Två ungdomar skulle springa förbi mig. De sprang lite fel, och stötte ganska hårt i mig,  som stod alldeles bredvid deras så att såga springnings-riktniing.. De bad om ursäkt  - men jag var faktiskt själaglad.

Men det är alltså undantag, även om de har börjat bli vanligare nu.

De krampaktiga ställningar som jag numera  alltid vaknar i, ser jag alltså som en kroppens desperata  reaktion av  att med några få undantag inte ens kunna snudda vid någon,  Även om det på sistone alltså kommit en del minimala undantag följer nästan alla ändå huvudregeln.

Om det här fortsätter länge till kommer jag att bli, tja,  galen. Vet inte riktigt hur,  men på något sätt kommer jag att bli det.

De som har ett förhållande, eller som bor med andra i samma lägenhet, ja, även de som har husdjur hemma,  är ju privilegierade i dagens covid-19-dominerade samhälle.

Jag känner att det hela för mig börjar te sig mer och mer otäckt.

Men varför kallade jag mig Ishtar?

Det var någon gång våren 1977. Jag hade just blivit medlem i en vänsterorganisation, som jag under flera år hade varit en ganska så aktiv sympatisör till..  Det var en av de större smågrupperna vid sidan av Vänsterpartiet  Kommunisterna. (VPK).

Nu var det så att i denna organisation använde man inte sina riktiga namn i interna sammanhang. Anledningen sades vara att man inte ville hjälpa SÄPO i deras arbete för att kartlägga vänstern.
´
Det kanske någon idag kan se som en överdriven SÄPO-noja, men jag vill snarare säga att det nog var en grov underskattning  av SÅPO:s kapacitet. Det torde inte alls ha varit svårt för SÄPO att snabbt kartlägga vilka som hade vilka pseudonymer....

Det fanns de som var kritiska till systemet med täcknamn och jag tillhörde dem.

Men å andra sidan kunde ju man få uttryck för sina inre fantasier och drömmar när man valde pseudonym....

Många tog namnet på ex.vis litterära figurer som de var förtjusta i.

Så jag satt där i valet och kvalet. Jag tror jag bestämde mig på ett möte. De som ville hålla inlägg skulle skriva en lapp och lämna fram till ordföranden.

Så jag lämnade fram  en lapp med den pseudonym jag just hade valt.

Resultatet lät inte vänta på sig. En kvinna på podiet (minns inte om hon var ordförande, sekreterare  eller något annat) sa med en förvånad, på¨gränsen till ogillande röst  "Och vad är Ishtar för något"  "Det 'är min pseudonym" svarade jag glatt.

Det var ju ett klart besked, men jag inbillade mig att det ogillande ansiktsuttrycket inte riktigt  försvann.  Och jag funderade lite på om pseudonymen var opassande på något sätt.

Frågan är ju sedan varför jag valde namnet på den baylonisk-assyriska kärleks- och krigsgudinnan som pseudonym. Det minns jag faktiskt inte - jag minns endast att jag gjorde det.

Det var ju mer än sex år innan jag började läsa religionshistoria och ännu fler  år innan jag började utveckla ett intresse för forntida gudinnekult.

Jag hade i och för sig läst forntida historia som hobby redan som åttaåring, och hade troligen lärt mig namnet redan då.

Nåväl, oavsett varför jag valde det namnet är ju  Ishtar en fascinerade gestalt. Under den sumeriska perioden i Mesopotamien hette hon Inanna - men i Babylonien och Assyrien kom hon att få namnet Ishtar. Lite info om henne kan man få i denna ovanligt omfångsrika artikel i Wikipedia. 

Hon började dyrkas före 3000 f.kr., och kulten levde kvar i kanske 3000 år.

Under slutet av 1900-talet blev feministiska forskare intresserade av henne.  Många har fördjupat sig i berättelsen   om hennes nedstigning till dödsriket, en fascinerande historia som jag inte ska ta upp här.

Själv använde  jag för övrigt pseudonymen  en gång senare 1981 - då´jag var med och bildade en parodi på en sekt på Jakobsbergs Folkhögskola.

Vad har månne Ishtar för inflytande på mig,  som dessa två gånger fick mig att vilja identifiera mig med henne?  ;-)

En bild  från Lewis Spence's "Myths and Legends of Babylonia and Assyria" (1916) som ska föresttälla  Inanna/Ishtars nedstigning till underjorden.