En sång om en flytt

En på många  sätt sorglig händelsekedja (och en stark känsla av dåligt samvete!)  får mig att göra en oerhört långsökt association. En mycket, mycket långsökt association till sången Living Next Door to Alice.

Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...

Kroppens strävan efter kontakt

Har den senaste tiden alltid vaknat i konstiga ställningar, där jag hårt trycker händerna runt min egen kropp, som för att krama mig själv.

Idag vaknande jag alltså med högerarmen  hårt hållen om min vänstra sida, medan vänsterarmen hårt höll om höger sida. Men inte nog med det - högerarmen var hårt tryckt mot vänsterarmen som för att hålla fast den vid kroppen.

Det ledde också till att högra armens fingrar spretade ut, på ett sätt som gjorde att dessa nästan hade fastnat i ett konstigt läge när jag vaknade, vilket gjorde att det till en början var svårt att stänga igen handen.

Om detta låter svårbegripligt beror det på att jag inte är van att använda språket för att beskriva kroppsliga lägen.

Jag har aldrig vaknat i den typen av lägen förut.  Det kan endast förklaras  av att någon del av mig intensivt saknar någon form av kroppskontakt.

Jag har gått i tre månader utan någon som helst kroppskontakt.  Eller rättare sagt,  på senaste tiden har det förekommit en del undantag.
´
Som till exempel att  expediter ger tillbaka  pengar på ett sätt som gör att deras fingrar snuddar vid mina fingrar. Det har börjat hända då och då nu, och det beror inte på att mitt rörelsemönster  vid sådana tillfällen ändrats.

Men expediter kan ibland som det ser ut,  medvetet och nästan lite  demonstrativt, röra handen så att den  snuddar vid min. De kanske också ledsnat på denna isoleringsperiod. 

Det andra undantaget är när det trots uppmaningar numera ibland  någon enstaka gång bildas   folksamlingar,  så att folk lite grann snuddar vid varandra när de går. Det händer oftare nu än förut, som om viljan att följa rekommendationer börjar försvagas.

Härom dagen  hände något som i dessa dagar är helt unikt.,

Två ungdomar skulle springa förbi mig. De sprang lite fel, och stötte ganska hårt i mig,  som stod alldeles bredvid deras så att såga springnings-riktniing.. De bad om ursäkt  - men jag var faktiskt själaglad.

Men det är alltså undantag, även om de har börjat bli vanligare nu.

De krampaktiga ställningar som jag numera  alltid vaknar i, ser jag alltså som en kroppens desperata  reaktion av  att med några få undantag inte ens kunna snudda vid någon,  Även om det på sistone alltså kommit en del minimala undantag följer nästan alla ändå huvudregeln.

Om det här fortsätter länge till kommer jag att bli, tja,  galen. Vet inte riktigt hur,  men på något sätt kommer jag att bli det.

De som har ett förhållande, eller som bor med andra i samma lägenhet, ja, även de som har husdjur hemma,  är ju privilegierade i dagens covid-19-dominerade samhälle.

Jag känner att det hela för mig börjar te sig mer och mer otäckt.