Janne Mattsson skrev en gång - det var väl 2002 - boken "Gåtan Thomas Quick". Den byggde på intervjuer med Thomas Quick/Sture Bergwall, och var alltså skriven medan Bergwall fortfarande hävdade att han hade begått mord.
Boken innehöll också en del otäcka beskrivningar av mord. Men det som skrämde mig mest i den var något annat.
Det var om något som hände när Bergwall hade jobbat på sjukhus. Han beskrev hur en kvinna som var nära döden reagerade inför sin egen förestående död. Inledningsvis gav hon intryck av att vara lugn och trygg. Hon var helt överygad om att hon skulle möta Jesus när hon dog.
Men så måste tron plötsligt ha försvunnit. För tryggheten ersattes med en fruktansvärd skräck. Under de sista dagarna av sitt liv skrek hon oavbrutet "Jag vill inte dö".
Jag köpte aldrig boken - jag lånade den, antingen på ett bibliotek eller av någon jag kände. Så jag har den inte kvar. Men jag är övertygad om att min minnesbild av detta stämmer, i alla fall i sina huvuddrag.
En skillnad mellan mig och kvinnan ifråga är att jag, så vitt jag minns, inte någon gång i mitt liv känt mig övertygad om att (exempelvis) Jesus eller (återigen exempelvis) gudinnan Isis kommer att möta mig när jag dör. Däremot har jag dödsångest, liksom denna kvinna. Nästan oavbrutet sedan jag som sexåring fick reda på att alla förr eller senare kommer att dö.
Jag är som sagt inte på något sätt övertygad om att jag kommer att möta Jesus eller gudinnan Isis när jag dör. Om det skedde skulle det nog komma som en glad överraskning (åtminstone det sistnämnda). Men jag kan mycket väl tänka mig att jag oavbrutet skulle kunna skrika "Jag vill inte dö" när döden närmar sig.
Det är ju inte alls säkert att jag kommer att göra det. Det är ju klart möjligt att min dödsångest kommer att minska (eller rent av försvinna) när döden närmar sig. Men det är förstås också möjligt att den kommer att bli värre än något jag nu kan föreställa mig.
*ryser*
