I natt drömde jag. Drömmen efterlämnade en extremt obehaglig känsla. Vilket ni kanske förstår efter att ha läst detta inlägg.
Jag upptäckte att jag under en period stått inför en utredning i någon form av domstol. Det var inte en vanlig domstol, utan en hemlig specialdomstol med extraordinära befogenheter. Den var kanske knuten till militären.
Jag inkallades till den och anklagelserna var också extraordinära. I princip gick det ut på att något i min personlighet förstörde andra människor. Det var inte något jag sa, eller gjorde, som var det viktigaste. Det var den jag är.
De medgav att jag kunde vara riktigt charmig och till och med empatisk. Men bakom detta fanns det alltså något i min utstrålning som förstörde. Det trängde sig in i andra människor och deformerade dem.
Det värsta var inte anklagelserna utan att jag insåg att de hade rätt...
Samtidigt insåg jag att det förmodligen skulle bli dödsstraff för detta. Och jag ville inte dö.
Nu var det så att domstolen hade många anställda, förutom de som hade framfört anklagelserna mot mig. Så jag gick till de andra.
Jag vädjade till dem. Jag berättade om anklagelserna och såg till att jag såg trevlig, upprörd och sympatisk ut. De såg chockade på mig. Hur kunde en domstol, ja, även en specialdomstol som deras som tog upp extraordinära fall, komma med något så absurt.
De försäkrade mig om att de skulle se till att anklagelserna skulle läggas ned.
Jag borde ha varit glad.
Men det var jag inte. Jag tyckte att min charmiga upprördhet hade varit falsk. Jag hade som sagt övertygats om att anklagelserna var riktiga. Och nu hade jag kommit undan med hjälp av min manipulativa förmåga.
Sedan vaknade jag. De första minuterna efter att ha vaknat trodde jag fortfarande att dessa anklagelser var sanna. Jag till och med kom på mig själv med att hoppas att någon skulle skicka en lönnmördare på mig som skulle kunna verkställa den dom som jag genom en insmickrande manipulativ charm hade lyckats undgå.
