Idag den 27 juni - fast 1979.
Jag skulle flytta från min lägenhet på Kvarnhagsgatan 136.
Jag hade tidigare fått lägenheten besiktigad, och fastighetsskötaren - eller vem det nu var - hade sagt att jag borde städa bättre.
Så jag hade fått hjälp med städningen, och tyckte det såg bra ut.
Någon dag tidigare hade jag väntat på fastighetsskötaren - men han hann inte komma förrän jag måste åka iväg.
Jag gick som internatelev på Jakobsbergs folkhögskola men internatet var ju inte öppet på sommaren. Över sommaren bodde jag i ett kollektiv vid Roslags Näsby.
Jag hade sovit över i lägenheten på Kvarnhagsgatan - nu väntade jag dels på fastighetsskötaren och på några kamrater som skulle hjälpa mig att flytta mina saker till kollektivet.
Kvällen innan hade jag märkt något konstigt när jag kom in i lägenheten. Jag hade tidigare skrivit en lapp att det hade blivit ett fel på toaletten. Jag hade syftat på att den rann även när man spolat färdigt. Men jag skrev bara att det var ettlitet fel.
Men när jag hade kommit hem var nederdelen av toaletten sönderslagen. Jag undrade om fastighetsskötaren verkligen hade varit så sur på mig att han hade gjort detta. Men alternativet var i så fall att jag hade gjort det utan att veta om det... Det trodde jag definitivt inte att jag kunde ha gjort.
På mitt skrivbord låg en räkning på nära 1000 kronor för hålet i toalettstolen.
Så plötsligt kom fastighetsskötaren. Han började genast skrika och sa att jag inte hade städat. Men jag hade ju faktiskt fått en grundlig städhjälp. Det var nog så att att han hade anledning att klaga sista gången vi hade träffats, men nu föreföll mig hans ilska orimlig. Desto mer anmärkningsvärt var att han inte nämnde toaletten. Om han trodde att jag slagit sönder den borde han ha bra anledningar att vara riktigt sur.
Han skrek och skrek. Tills jag fick nog och sa ungefär så här.
"Du ska inte stå här och moralisera. Hur är det nu - låg det bitar från toalettstolen när du kom hit, när jag inte var inne? För den var hel när jag lämnade lägenheten dagen innan - nu är den sönder men det finns inga bitar på golvet. Om den av någon mystisk anledning hade gått sönder när jag inte var hä borde det ju finnas bitar på golvet. Men det gör det inte.
Det verkar ungefär som om någon plockar bort dem. Vem skulle de ti så fall kunna vara?"
Nej, det var inte exakt vad jag sa. Jag använde färre ord. Men det stod klart att det var det jag menade.
Om det nu hade varit jag som i ett dissocierat tillstånd - av någon outgrundlig anledning - slagit sönder min toalett någon dag innan en besiktning, skulle han ju fått sin chans,. Han skulle ju kunnat skrika att jag inte endast städade dåligt, utan slagit sönder en toalett, och dessutom även hade fräckheten att insinuera att han hade något med saken att göra.
Men det gjorde han inte alls. Han kom genast av sig. Han slutade skrika och såg skärrad ut. Och sa, mycket snabbt - "klockan är mycket, jag måste iväg - jag vill ha nyckeln". Vilket han fick.
Vilket för mig var ett mycket starkt belägg för att han faktiskt hade slagit sönder toalettstolen i raseri - och sedan lät mig betala för det.
Det låter underligt, men alla andra alternativ var ännu underligare.
Flytthjälpen kom. På kvällen försökte jag lugna ner mig. Jag tog nattfärjan till Gotland, satt dagen efter i ett soligt Visby och läste senaste "Kalla kårar" på en gräsmatta- Och åkte tillbaks redan med en eftermiddagsfärja.
Jag bestred aldrig räkningen. Vem skulle ha trott på mig? Men jag hade i alla fall fått en tillfredsställelse när jag såg hans rädda min - när jag hade börjat fråga honom om toalettstolen.
