Några tankar om "Working Class Hero"

1970 kom John Lennon  ut med sin så vitt jag fattar första solo-LP. Den hette John Lennon/Plastic Ono Band. Plastic Ono Band var ett namn på en tillfällig grupp, där John Lennon och Yoko Ono var de centrala personerna.

I just den LP jag skriver om här märks dock inte Onos medverkan på något tydligt sätt.

Texterna på LP:n kännetecknas av två saker.  Dels de revolutionärt socialistiska åsikter som Lennon och  Ono då hade gett uttryck för. Hur långt åt vänster de uttalade sig visas kanske bäst av denna intervju som de 1971 gav för den  trotskistiska  tidningen Red Mole. 

Men LP:n påverkas också av att både Lennon och Ono hade gått i primalterapi, en terapiform  som syftade till att få upp  bortträngda minnen av barndomstrauman.  I såväl intervjuer som sånger uttryckte de någon form av psykodynamiskt synsätt

En annan sak som lyser igenom är Lennons ganska så militanta ateism. Borta var idealiseringen av indiska gurus, kvar fanns en religionskritik som påminde om både Marx´och Freuds. 

Många av sångerna på skivan blev ganska så kända. En av de mest kända var förmodligen "Working Class Hero".  Den kan höras här. 

I Working Class Hero smälter det politiska och det psykodynamiska  perspektivet samman. Huvudpersonen i sången (och det är helt klart att John Lennon till stor del syftar på sig själv) har haft en plågsam barndom, en plågsam skoltid, och lever i ett falskt och förtyckande samhälle. Det enda detta samhälle kan erbjuda för de som vill ta sig upp från plågor och förtryck är - att bli förövare själva. 

"There's room at the top they are telling you still .But first you must learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill". 

Den enda lösningen på tillvarons lidande är att  börja arbeta för att kasta hela det förtryckande systemet över ändå - dvs, med John Lennons ord - "A working class hero is something to be"

En nära till hands liggande och syrlig invändning mot texten är ju att den skulle kunna visa att en revolutionärt socialistisk grundinställning är något neurotiskt - något man anammar för att man lider av barndomstrauman. Men låtens författare verkar på något sätt nästan vara medveten om invändningen - och bemöter den i så fall indirekt, genom att visa på att barndomstrauman och det det ojämlika samhället inte år två olika problem. 

Båda hänger ihop och därför  ter det sig inte alls så irrationellt att vilja avskaffa det för6tycklade samhällssystemet pga en traumatisk barndom.  

Nu var ju både Lennon och Ono nästan ofattbart rika - och det är ett samhälleligt vara som sällan brukar vara förenligt med revolutionär aktivism. Några sådana blev inte heller vare sig Lennon eller Ono - men att de 1970-72 öppet uttryckte dessa åsikter både i intervjuer och i sina sånger upplever jag ändå som på något sätt positivt. Både när jag hörde skivans sånger först - och när jag hör om en del av dem nu. 

Om inte annat uttrycker det ju hur djupt radikaliseringen hade påverkat många sektorer av samhället under dessa år.

Men konstigt nog tror jag faktiskt inte att jag hörde dessa sånger året de kom. Anledningen till att jag skriver om det idag är att jag brukar kolla vilka skivor som låg på topplistor idag för femtio är sedan - för att ibland lägga ut dem på´Facebook. Och nu upptäckte jag alltså att denna  LP låg på femtonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 16 februari 1971. 

Och jag börjar kolla vilka låtar LP:n innehöll. Och det ser ut som att jag hörde de låtar som finns på skivan - först 1974. När min  flickvän hade köpt den. Och, ja, vi lyssnade på den mycket - och med glädje. 

Den enda av John Lennons "revolutionära" sånger från 1971 som jag hörde redan 1971 var singeln "Power to the People". 

När jag nu på nytt hör "Working  Class Hero" för första gången på kanske fyrtio är märker jag att jag blir berörd av den. 

Mer än jag trodde att jag skulle bli.

 

Bilden nedan: Yoko Ono och John Lennon 1971

  .