Detta inlägg av mig publicerades i december 1981 i Jakobinen,
elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen
är det naturligtvis helt meningslöst, men som känsloutbrott kanske det
har ett visst intresse.
Det är lätt att kritisera julen.
Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det.
Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket
riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första
är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga
budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar
i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar
julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.
En annan
typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa,
ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!)
festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa
till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.
Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är
dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till
att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga
helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en
fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer
svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för
olika människor. Men julen – vad är det egentligen?
Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid.
Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man
familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat
inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar
sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men
varför?
På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska
du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen,
förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller
halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den
tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt
eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?
Julen
är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att
skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att
överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande,
förväntningsfulla” ögon lurar de sig att tro att allt egentligen är bra.
När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så
kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att
”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan
man ju alltid längta till nästa jul.
Julen får en enorm betydelse
i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men
sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk
gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”,
bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa
familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och
barnen.
Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det
inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte
längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig
tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att
bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär
lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.
Saturday, December 24, 2022
Julen – kärnfamiljens midvinterorgie
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment