Jag hade vad som jag tror med 95-99 procents säkerhet var Covid-19 för ett tag sedan. Denna sjukdom är numera mindre farlig än den var för ett antal år sedan, men eftersom jag är 68 och snart ska fylla 69 tillhör jag väl nån sorts riskgrupp.
Jag har haft covid-19 en gång tidigare, men då hade jag nyss vaccinerat mig och sjukdomen avbröts nästan innan den hade börjat. Nu varade den längre.
Det var faktiskt en märklig upplevelse. Influensa har jag ju haft många gånger men det här var något mycket annorlunda. Jag hade lika hög feber som vid influensa, men det var först alldeles mot slutet som jag började hosta och snuva.
Efter att febern gick över och jag verkade frisk förlorade jag nästan helt smak och lukt i kanske en vecka. Det gick dock över.
Men det märkligaste med sjukdomen var en rad psykiska symptom jag hade under den, som gjorde det hela så specifikt. Jag hade exempelvis en upplevelse av att en man stod och tittade ned på mig under flera dagar. Det var förstås obehagligt, men nej, inte direkt skräckfyllt. Och, nej, det var ingen hallucination, jag såg inget, det var endast en känsla.
Under sjukdomsperioden fanns dessutom en allmän upplevelse av tillvaron som inte kan beskrivas. Den var egentligen inte direkt obehaglig, men märklig. Den har sedan dess inte helt försvunnit. Det känns som att jag fortfarande upplever saker annorlunda än innan jag blev sjuk.
Under
den mest intensiva fasen började jag få funderingar om jag skulle dö.
Det var dock mindre ångestfyllt än vad man skulle kunna tro.
Jag skrev att jag är 99 procent säker att det var covid-19. Men 99 procent är ju inte 100 procent. Men det var i alla fall en upplevelse som jag aldrig haft förut. Om det inte var covid-19 vet jag inte vad det skulle kunnat vara. Och det kom just som det enligt tidningarna rådde en covid 19-epidemi i Stockholm.
Det var en märklig upplevelse. En mycket märklig upplevelse.
No comments:
Post a Comment