När jag missade Runaways i Stockholm

Den 13 juni 1978 - alltså imorgon för 46 år sedan - spelade Runaways i Stockholm. Jag visste vilka de var, och hade två LP-skivor med dem. Jag visste också om att de skulle spela, och en del av mig hade tankar att jag skulle gå på deras konsert.  En annan mer förnuftig, eller ska man kanske säga, tråkig, del av mig avvisade snabbt idén. Och vann med lätthet den inre konflikten.

Den delen av mig kunde väl tänka "vad var det jag sa" när jag dagen efter konserten läste Dagens Nyheters artikel om den.  Där fick man reda på att det hade blivit trängsel och panik när hundratals ungdomar hade samlats, skrikande "We want Runaways". Några skulle till och med ha blivit nedtrampade. 

Men värst av allt - det fanns också en stor bild av publiken i artikeln. Man kunde där lätt se individuella ansikten. Jag tänkte hur genant det skulle vara om mitt ansikte också hade synts där. 

Jag kan just nu inte kolla DN-artikeln men om man får tro det som stod i SvD hade jag kanske feltolkat en del av den. Inte om paniken och trängseln, men om annat. 

Jag hade tolkat vad som stod i DN att publiken framförallt var tjejer, i kanske 13-15-åråldern. Jag var 23 år, och man. Just detta fick mig verkligen att bli lättad för att jag inte varit med i publiken, och dessutom fotad

Nu skrevs SvD:s artikel dagen innan så helt säker kan man inte vara. Men enligt den skulle Runaways på sina konserter ha en till överväldigade delen "manlig publik" som skulle vara mellan - 9 och 29 år! Om konserten den 13:e blev ett undantag från den regeln vet jag förstås inte.

Men om den inte var det, skulle jag ju inte alls ha varit så udda om jag gick dit

Nedancitat från Gunnar Selander. i SvD den 12 juni 1978. 

Han intervjuar Runawaysmedlemmen Lita Ford som säger att de från början sågs som ett tjejband, men att idag ”inte någon tänker på att det är flickor som står på scenen”

 Selander kommenterar: ”Där tror hon med säkerhet fel, och av döma av hennes klädsel och uppträdande vet hon också om att hon tror fel. Visst använder Runaways sin kvinnliga dragningskraft , men de kör inte med någon traditionell image av undergivna halvt förslavade sexobjekt. De är sexsubjekt enligt sin image, lika tuffa och medvetna som någonsin de manliga rockstjärnekollegerna. Könsrollsspelet är det gamla vanliga fast rollerna är ombytta till vems glädje nu det kan vara” . 

Ja, i alla fall det sistnämnda var nog till glädje för mig. Och det skulle nog ha varit en både stor och ovanlig upplevelse om jag hade vågat ta mig dit. Men det gjorde jag ju tyvärr inte.