För en dag sedan gick jag till det lokala biblioteket för att låna
alla Enid Blytons fem-böcker de hade. Faktum är att de har fem sådana.
De fanns i magasinet, så bibliotekarien måste gå dit och hämta dem åt
mig. När hon kom tillbaka med alla böckerna (jag var väldigt glad över
att ingen saknades) gjorde jag något som definitivt gjorde mig generad.
Dessa
dagar hanterar man ju lånet själv, elektroniskt, på en speciell plats.
Och det gör jag alltid automatiskt. Men den här gången gick jag till
biblioteksdisken istället. Utan att tänka på vad jag gjorde.
Bibliotekarien
såg förvånad, kanske till och med misstänksam, ut, och frågade om jag
ville att hon skulle låna dem åt mig... Jag fattade omedelbart
situationen och sa "naturligtvis inte" och gick sedan till platsen där
jag själv kunde låna dem.
Jag insåg att jag var så glad över att
få få tag i fem femböcker så att jag regredierade tillbaka till en tid
(60-talet) då jag brukade låna Blyton-böcker, och all utlåning
administrerades av bibliotekarien.
Det var mycket konstigt och mycket pinsamt.
No comments:
Post a Comment